X
Annons
X
Recension

Jag såg henne idag i receptionen Det finns mycket att vara rädd för

MONSTERSUCCÉ Det är samtidens förträngda fasor och fobier som göder vågen av skräcklitteratur, skriver Magnus Persson som hittar två välskrivna svenska skräckexempel.

Intresset för skräckgenren tycks vara på kraftig frammarsch i Sverige. Strax före jul kom novellantologin ”De odöda” där det tydligt framgick att John Ajvide Lindqvist och Johan Theorin börjat få en inhemsk konkurrens som inte så lätt låter sig viftas undan, även om kvaliteten på bidragen var mycket ojämn. Genrens renässans märks också genom en strid ström av klassiker, med H P Lovecraft som mest frekvent förekommande namn. Populärkulturen överlag spottar ur sig skräck, från blockbusters som Twilight-serien till creddiga HBO-produktioner på tv som ”True blood”.

Kanske är det inte så konstigt att skräcken lever upp nu, mitt i det som har kallats risksamhället. Genren göds ju av de öppna eller förträngda fasor och fobier som präglar en kultur, och det finns onekligen en del att vara orolig för i början av 2000-talet: klimathotet, den internationella terrorismen, ekonomiska kriser, epidemier, psykopatiska massmördare som aspirerar på kändisskap… Genrens många ”Andra” – monster, vampyrer, varulvar, dubbelgångare – kan symbolisera inre eller yttre hot och fiender, ibland både och. I två nya svenska skräckromaner ser man tydligt hur de olika vägvalen kan gestalta sig. Hanna von Corswandt debuterade 2011 med ”Barnflickan” och är nu aktuell med sin andra roman ”Bunkern”. Det är en på många sätt klassisk historia med ingredienser som levande döda, en hotfull natur och porösa gränser mellan dröm och verklighet.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X