Annons
X
Annons
X

Det finns ingen ”objektivt” viktig konst

(uppdaterad)

Vecka efter vecka strömmar tiotusentals människor in för att se Modernautställningen 2010, vår stora satsning denna höst. Den har fått en grad av uppmärksamhet och skapat en debatt som inte ens vi på museet vågat hoppas på. Inne på Moderna museet diskuteras de enskilda verken vidare varje dag i föreläsningar, seminarier, visningar och en rad större symposier. Den här utställningen bevisar att vårt museum är det forum det svenska konstlivet behöver för att kunna se sig självt i hela sina motstridighet.

Vissa konstnärer uppfattar sin konst som ett slags forskning, andra läser sin poesi eller låter verken tala bortom orden. Några av konstnärerna är mer omtalade i utlandet än här hemma, andra får nu sin allra första chans att möta en stor publik. Vissa av de medverkande slår rekord på auktionshusen, andra skapar verk som svårligen låter sig införlivas av konstmarknaden. Kort och gott, det är en rik bild av ett konstliv som inte kan summeras i några enkla formler.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    De tre kuratorerna har givetvis fått fria händer att gestalta
    sin bild av Sveriges konstliv, en bild som snart revideras och kompletteras av andra utställningar. Föreställningen om en ”korrekt” och ”objektivt” viktig konst har aldrig föresvävat ledningen på museet, och vem tror idag på den
    enda vägen, som det vore en plikt att vandra? Kritiken och polemiken har varit rik och givande, och den har verkligen erbjudit några komiska höjdpunkter – exempelvis den gravallvarligt framförda idén att det vore ”tjänstefel” att inte visa några verk som livat upp de delar av svenska medier som annars aldrig intresserar sig för konst.

    Annons
    X

    En konstnär, som numera enbart tänker på sig själv och som deltog i den förra upplagan av denna utställning, tycker inte att nästa generation håller måttet. Det överraskar knappast. Och inte heller förvånar hennes försök att åka snålskjuts på några kollegers medialt effektiva provokationer. Det intressanta för läsarna ligger möjligen i att var och en inser att hennes krav på ”rätt konst” är en illa dold egomani som drivits in absurdum. Och sådant är också tillåtet i konsten, även om ingen håller med.

    Ann-Sofi Noring

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X