Annons
X
Annons
X

Per Jönsson: Det finns ingen genväg till demokrati

(uppdaterad)

På senare år har Afghanistan, Irak, Ukraina och flera av arabvårens revoltländer infört väljardemokrati – dock utan att en fungerande statsapparat kunnat etableras. I sin nya bok varnar Francis Fukuyama för demokratiska ramverk som saknar reellt demokratiskt innehåll.

Francis Fukuyama.
Francis Fukuyama. Foto: JAKOB HOFF/AOP

**Är demokratisering den mest ändamålsenliga **vägen till en fredligare världsordning? Är frihet, demokrati och mänskliga rättigheter ”universella värden”, eller är dessa begrepp huvudsakligen påfund av västerlandet? Kommer frihetlig demokrati efter hand att övervinna auktoritära styresskick i hela världen?

Kring sådana ödesfrågor har den amerikanske statsvetaren, diplomaten och filosofen Francis Fukuyama funderat och skrivit i över ett kvartssekel. I samband med Sovjetimperiets sammanbrott kring 1990 blev Fukuyama något av en världskändis med sin bok ”Historiens slut och Den sista människan” (1992). Där förutspådde han att den liberala demokratin en gång för alla hade triumferat, och att andra ideologiska system – som nationalism, fascism, kommunism – inte längre utgjorde livskraftiga eller trovärdiga utmaningar. Då hävdade han rentav att ingen politisk ideologi eller styresmodell hade en chans att konkurrera med den liberala demokratin och att därför mänsklighetens samhälleliga utveckling (”historien”) hade nått ett slags ändpunkt.

Nu vet vi att det inte blivit så. Fukuyama fick utstå en hel del kritik och smälek när etniska inbördeskrig senare under 90-talet slet sönder Jugoslavien, Tjetjenien, Somalia och Rwanda och när 11 september-attentaten skakade världen med katastrofala militära påföljder i Afghanistan och Irak. För ett kort euforiskt ögonblick tycktes hans optimistiska tankebygge få en renässans när folkliga uppror under den så kallade arabiska våren 2011 började störta diktatorer till höger och vänster i något som tycktes utgöra en ny våg av tredjevärlden-demokratisering. Men så gled i stället halva Mellanöstern, delvis också Ukraina, ned i ett oöverblickbart kaos av inbördeskrig och islamistisk våldsmakt, varvid världen plötsligt framstår som både mer kaotisk och mindre demokratisk än på länge.

Annons
X

Till Fukuyamas tidiga belackare hör inte oväntat lärjungar till statsvetargurun Samuel Huntington som i sin bok ”Civilisationernas kamp. Mot en ny världsordning” (1996) siade om att global oreda stod för dörren: östortodox makt, islamisk makt, kinesisk-konfuciansk makt, japansk-shintoistisk makt, hinduisk makt etcetera, antingen i konflikt eller i allians med varandra och, framför allt, samtliga i konflikt med västvärlden. Det vill säga: i Huntingtons värld är historiens och mänsklighetens utveckling efter Sovjetkommunismens fall minst lika konfliktpräglad som någonsin förr.

**Nu i höst har Francis Fukuyama **återkommit på den intellektuella världsarenan med ett nytt försök till helhetsgrepp på hur det kan eller bör gå för världssamfundets i dag 193 stater: ”Political order and political decay: From the industrial revolution to the globalization of democracy” (Farrar, Straus and Giroux). Denna 658-sidiga tegelsten kan ses som en summering och syntes av författarens halvdussin böcker efter ”Historiens slut” om fundamentala politiska fenomen: välståndsskapande, den bioteknologiska revolutionen, nationsbyggande, USA:s demokrati, politikens ursprung med mera. Men boken kan också betraktas som en korrigering – om än inte kullkastande – av Fukuyamas gamla tes om att historien, eller mänsklighetens utveckling, skulle gå i en entydig riktning.

2000-talets spektakulära bakslag för en frihetlig, demokratisk och fredlig global utveckling kan enligt Fukuyama förklaras med den spridda förekomsten av dåliga, svaga och/eller urholkade statsmakter.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Visserligen har diktatoriska och auktoritära härskare störtats i såväl Afghanistan, Irak och Ukraina som i flera av ”arabvårens” revoltländer. Men ingenstans har revoltörerna lyckats etablera en fungerande central statsapparat som förmår upprätthålla grundläggande samhällsfunktioner eller rättsstatliga principer. Och visserligen har någotsånär anständiga parlaments- och presidentval avhållits i Irak, Afghanistan, Ukraina, Egypten, Tunisien och Libyen, men knappast i något av dessa länder har väljardemokratin stärkt statsmaktens förmåga eller vilja att fatta och verkställa nödvändiga beslut, inte heller att upprätthålla ens ett minimum av lag och ordning i vardagslivet. Liknande, om än oftast mindre destruktiva, inslag av ”anarkodemokrati” har präglat flera av de nya statsbildningar som uppstått till följd av 90-talets inbördeskrig i det forna Jugoslavien.

    Haken är, menar Fukuyama och många med honom, att saker och ting har skett i fel ordning i dessa olycksaliga länder. Först infördes väljardemokrati (formella val till parlament och president), sedan började de folkvalda fundera över hur lagar och regler ska lyda och efterlydas, samt hur en fungerande statsapparat ska byggas upp. Allt borde ha skett i motsatt följd: först en stabil statsmakt och ett stabilt rättssystem som kan skapa ordning och reda i samhället, därefter en demokratisk process där medborgarna kan rösta i medvetenhet och förvissning om att staten har kapacitet att agera effektivt och enligt lagen.

    Alltså: land ska med lag byggas, som det hette i gamla svenska landskapslagar. Eller i Fukuyamas tappning: demokrati ska med stabila institutioner – fungerande stat och rättssystem – byggas. Det låter förvisso enklare sagt än gjort, och med betydande utrymme för godtycke hos dem som är satta att göra jobbet. Men med en mångfald historiska fallstudier visar Fukuyama att det är ungefär så det har gått till i framgångsrika demokratiska stater, med Storbritannien, Frankrike och de nordiska länderna som paradexempel. Fast det har varit en långdragen – hundratals snarare än tiotals år – och ojämn process. Och i flertalet fall, inte minst i USA, har faktiskt den starka statsmakten skapats som en direkt följd av nödvändighet att rusta för och föra krig, något som de flesta medborgare i Sverige och andra liberala demokratier tenderar att bortse från.

    Även det motsatta gäller, kanske i ännu högre utsträckning. Fukuyama granskar särskilt Grekland och Italien som avskräckande exempel, där väljardemokrati infördes tidigt men där den folkvalda statsmakten hamnade i klorna på intressegrupper och maktkotterier som aldrig brytt sig om att bygga fungerande statsapparater eller rättsväsen. Bosnien efter fredsavtalet i Dayton 1995 är blott det tydligaste fallet av de nya balkanska stater där tidigt genomförd väljardemokrati har låst fast etniska motsättningar i politisk beslutsförlamning och godtyckligt rättsväsen. I Irak har väljardemokratins införande efter Saddam Hussein egentligen mest inneburit att en sunnimuslimsk maktelit ersattes av en shiamuslimsk maktelit med så skriande oförmåga att skapa stabilt statsstyre att laglösheten i dag är betydligt värre än på Saddam-tiden.

    Ukraina är ett färskt europeiskt fall där väljardemokrati åtminstone hittills har accentuerat snarare än motverkat korruptionen och vanstyret. Och i Ryssland hjälpte det inte att kommunismens fall omedelbart öppnade för fria val och marknadsekonomi – någon rättsstat har inte synts till och Putin har inte dragit sig för godtyckligt våld såväl inom som utanför landets gränser.

    Inte undra på att 2000-talets två mycket ambitiösa, om än drastiskt olika, ansatser till politisk förnyelse i Mellanöstern har misslyckats totalt. Dels Bushadministrationens försök att med militärt våld samt väljardemokrati skapa ”demokrati uppifrån” i Irak och Afghanistan. Dels arabvårens införande av – åtminstone inledningsvis – fredliga demonstrationer plus väljardemokrati i syfte att skapa ”demokrati nerifrån”. Demokratiseringsförsöken under detta årtusende har alltså antingen orsakat statsmaktens sammanbrott (Afghanistan, Libyen, Irak) eller ytterligare konsoliderat despotiska maktapparater (Syrien, Egypten).

    Det är alltså inte konkurrerande ideologiska system eller styresskick som Francis Fukuyama i dag ser som möjliga hot mot den liberala demokratins fortsatta utbredning och segertåg i världen. Huntingtons mörka vision om civilisationskamp tror Fukuyama fortfarande inte på, inte heller att Islamiska staten i Syrien och Irak har några verkliga framtidsutsikter. Hotet ligger enligt honom snarare i statsmakternas och rättssystemens förfall eller urholkning, något som löper risk att påskyndas i de icke-demokratiska länder där man är alltför snabb med att statuera väljardemokrati.

    Men Fukuyama ser tydliga tendenser till politisk urholkning även i somliga ”säkra” demokratier. Framför allt i USA, där lobbygruppernas grepp över kongressen har växt exponentiellt på senare år, samtidigt som alltmer federal lagstiftning undergrävs av ett ändlöst processande i domstolar på alla nivåer. Och Fukuyama varnar för att överföringen av makt från nationella huvudstäder till Bryssel håller på att göra hela EU-systemet alltmer likt USA – ett slags alleuropeiskt politiskt förfall, enligt honom. Det påminner om de tankar som statsvetarprofessorn Bo Rothstein nyligen framfört om svenska politiska partiers försvagning och inskränkningen av centrala politiska organs makt (DN 26/10).

    Likväl är det främst i demokratins utmarker och despotins centrum som Fukuyamas tankar känns mest aktuella. En slutsats blir nog så dyster. Det senaste decenniet har visat att det finns något som är värre än diktatur, värre än frånvaro av frihet och demokrati, och det är inbördeskrig och kaos. Lag och ordning i vardagen är och förblir nummer ett i alla människors rangskala. Just därför kan den mest brännande globala frågan framöver bli vem som förmår upprätta stabilitet framför våldsanarki, inte vem som snabbt inför formell demokrati.

    Demokrati kan bli verklighet bara där det finns ett minimum av politisk stabilitet. Och väljardemokrati förmår oftast inte själv skapa sådan stabilitet. Fukuyama noterar sorgset att flertalet irakier i dag längtar tillbaka till Saddam-epoken, då man kunde gå gatan fram utan större risk för överfall, våldtäkt, rån eller mord.

    Per Jönsson
    är redaktör vid Utrikespolitiska institutet.

    Annons
    Annons
    X

    Francis Fukuyama.

    Foto: JAKOB HOFF/AOP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X