Recension

En obekväm sanningDet finns hopp

Al Gores föredrag om växthuseffekten börjar på samma sätt som svenska The Planet med den första bilden på Jorden, tagen utifrån av astronauterna på Apollo 8 år 1968. Den bild som enligt Al Gore blev startpunkten för miljörörelsen. Bilden som fick oss att inse att vi alla hör ihop och att atmosfären – som gör livet möjligt – är lika tunn som fernissan på en vanlig jordglob.

Under strecket
Publicerad
Annons

Båda filmerna upprepar samma budskap – att vi måste göra något radikalt och att vi måste göra det nu – för att få stopp på den globala uppvärmningen. (Hur det kommer att gå annars har vi redan sett i påkostade spelfilmer som Waterworld, där polerna har smält eller i The day after tomorrow, där Golfströmmen vänder.)
Skillnaden är att där The Planet hamrar in fakta med snabba bildväxlingar och hotfullt trummande musik, talar Al Gore till oss i vänlig samtalston medan han på gammalmodigt visar bilder på väggen.

Trots att slutsatsen, att vi har kunskapen att ändra utvecklingen, är densamma i båda filmerna lämnar man Al Gores film på betydligt mer optimistiskt humör än man har efter att ha sett The Planet. Det går att göra något och det görs redan nu massor för att vända utvecklingen påpekar han och är inte rädd för att peka ut USA som den största miljöboven. Nästan litet naivt radar filmen upp vad ”just du” kan göra på slutet. Cykla, köp grön el, byt till energisnåla apparater.
Säkert är filmen del i en kommande presidentkampanj. Men det gör inte Al Gore mindre övertygande och trovärdig. Hans miljöintresse väcktes tidigt, redan under studenttiden, och är djupt inristat i honom sedan hans syster dog i lungcancer. Familjen Gore var tobaksodlare, men lade ned verksamheten efter att sambandet rökning och cancer stod klart.
Min rekommendation: Se båda filmerna.

Annons
Annons
Annons