Foto: Christopher Hunt
Perfect Guide

”Det är inte svårt att få skådespelare att gråta”

Dramatenchefen Eirik Stubø om svenskhet, grekiska tragedier och hur det kändes när Lars Norén gav hans fru en kärleksförklaring.

Storm i horisonten. Mörka moln färdas hastigt över himlen. Skutor sliter i sina förtöjningar. Sjöbojar klingar ute i hamninloppet. I ett hörnkontor på Dramaten står Eirik Stubø och blickar ut genom fönstret med händerna bakom ryggen. Han försöker sätta ord på den slags själens storm som teatern skildrar.
– Teatern finns inte till för att göra det trevligt eller mysigt för oss, säger han. Som Harold Bloom sade: Konstens mening är att lära människan att dö. Konsten ska visa på vilken avgrund vi lever i och hur utelämnade vi är till existensen.

Annons
X

Är det din ingång i arbetet?
Pjäser ska inte ge tröst eller omsorg. Teatern är en slags mänsklig revolt mot existensen själv. Allt mörker som omger oss, som vi gärna vill ge mening, där är teatern ett humanistiskt protestprojekt. På teatern är det vi som bestämmer hur folk dör, om vi inte tycker om döden tar vi om det. Vi kan gripa in och skapa ordning och mening där den kanske inte finns.

Skrivbordet bakom honom är belamrat med papperstravar: manus och regianvisningar, anställningskontrakt och vikarielistor. I rollen som både Dramatenchef och regissör är det hektiska dagar. Närmast väntar hans uppsättning av Oidipus/Antigone.

De grekiska tragedierna – skrivna år 427 före Kristus – talar till honom även på en känslomässig nivå:
– Det är historien om en medelålders man som, när han faller som framgångsrik kung, förstår att han aldrig vetat något om vem han är. Siaren säger "Denna dag är både din vagga och din grav" – och det är dagen han får reda på vem han är.

Kan Eirik Stubø, själv medelålders och framgångsrik, relatera till rädslan att falla och förlora allt?
– Absolut. Man blir beroende av att sätta upp pjäser och en del av fascinationen är risken för att ramla ner. Spänningen i att klättra i berg är väl att man kan falla och slå ihjäl sig. Den pirriga ångesten över att inte lyckas är en energi man behöver.

Han bakar en snus, placerar den under läppen och kisar ut mot fönstret.

– Varje gång jag börjar med en ny pjäs får jag en slags ångest eller rädsla: hur var det nu? Varje gång känns det som första gången. Men jag tänker jag att det finns oändligt många sätt att berätta historier på, oändligt många vägar fram, och jag har bara utforskat två eller tre.

undefined
Foto: Christopher Hunt

Repsal 1, Dramaten. Furupanel och knarrande trägolv. Tejp placerad där skådespelarna ska leverera sina repliker. Eirik Stubø slår sig ner på en fällstol och berättar om det turbulenta år som Dramaten har bakom sig.

– Förra hösten började vi med sparpaketet, eller "förändringsarbetet" som det kallades, ganska märkligt ord, och det kom att påverka mycket.

Dramaten hade brottats med ekonomiska bekymmer, våren 2016 var förlusten nära tio miljoner kronor, och i januari 2017 försvann 19 tjänster. Kritiken var stark både externt och internt.

– Det var ett väldigt ansträngande och smärtsamt år. Jäkligt kärvt. Men nu är stämningen bättre, vi har kommit igenom det och blickar framåt.

"Kritiska rösterna är anonyma, jag önskar att de kom till mig face-to-face", sade du. Det låter obehagligt?

– Det var det. Sedan får man inte glömma vad man har för makt i en sådan situation som teaterchef. Så jag kan förstå att det pratas.

undefined
Foto: Christopher Hunt

2014 värvades Eirik Stubø till Dramaten från Stadsteatern. En övergång som också den möttes av kritik: "Jag är chockad, jag har aldrig varit med om något liknande av omoral i mitt liv", sade Marie Göranzon när Dramaten valde att värva en chef utanför huset.

Nu är tongångarna mer positiva.

– Det var ett svårt beslut att komma hit och jag bär med mig sättet jag kom hit på, säger Eirik Stubø. Det är väldigt viktigt för de som arbetar på teatern vem som är chef. Det kommer alltid vara känslor och temperatur kring chefsbyten.

I din första intervju som chef för Nationaltheatret i Oslo sade du att Strindberg var bättre än Ibsen. Det känns som att du alltid har varit rebellisk?

– Jag har tyckt om att opponera och göra tvärtom. Jag hittar en njutning i att säga att Strindberg är bättre än Ib- sen i Norge. När någon jag ville opponera mig emot sade "det där kan man inte göra, det är inte teater" tänkte jag "nu håller jag på med något bra".

Hur hanterar du skådespelaregon?

– De bästa skådespelarna är ofta vad man skulle kalla svåra. Jag misstänker att det hänger ihop. Vad är det som gör att det kommer in åtta personer på en scen och så är det en du måste titta på? Det handlar inte om att de anstränger sig mer, det är något de har med sig. Det är inte sagt att det inte kan vara koniktfyllt. De svåra konversationerna får man ta.

Kommer skådespelarna ofta in till dig och får känsloutbrott?

– Det har väl hänt. Skådespelarna jobbar mycket och oerhört disciplinerat. Jag frågade en person som suttit i växeln i 50 år, hur det var nu i förhållande till förr? Han sade "det är bättre nu, men det var roligare förr".

Man vill ha ett teaterhus där det smälls i dörrar?

– Jodå, det är en del av charmen, men det var ännu mer smäll förr.

Har du några knep för att få skådespelarna att nå fram till känslorna i karaktären – exempelvis tårar?

– Det är inte svårt att få skådespelare att gråta. Mitt arbete handlar mer om att ge en estetisk ram kring berättandet.

Sverige är ju ett väldigt politiskt korrekt land – hur är det att komma in utifrån och arbeta här?

– Det fins en rädsla över att säga fel saker eller ha fel åsikter. Det märker man. Norge är på många sätt annorlunda, på något sätt mer individualistiskt.

undefined
Foto: Christopher Hunt

I Lars Noréns dagbok skriver han att han är kär i din fru Kirsti. Hur var det att läsa?
– Jag tror att han har varit kär i väldigt många, men det stämmer, ja. Jag fick chansen att läsa dagboken innan tryck för att godkänna, men jag tyckte det var konstigt att läsa vad han tyckte om mig och min fru, så jag sade "skriv vad fan du vill".

Du förlorade din pappa som 21-åring, har det färgat dig yrkesmässigt?
– Kanske, det är väldigt avgörande i ett liv. I mitt fall var det avgörande för att jag började med teater, jag kom från en musikerfamilj, men jag ville göra något som var mitt eget. Det var för att komma bort från att min far dött, komma bort från att vara son till någon.

En av dina första upplevelser av teater var värnplikten vid ryska gränsen.
– Ja, jag var gränssoldat mot Sovjetunionen, det gick ut på att vi tittade på dem och de tittade på oss. Vår kapten hittade på att man skulle göra en skenavrättning av kocken, för man visste att de tittade på oss. Den var väldigt skickligt iscensatt med huva på mannen som sköts och grävdes ner. Då kom det en protest från officiellt håll i Sovjet där de frånbedes att bevittna avrättningar.

Många dramatiker skriver om samma sak om och om igen – har du något ämne du återkommer till?
– Jag försöker utforska nya saker, men det är något som jag inte blir av med och det är väl jag själv då. Jag ser att det finns något som följer med i allt jag gör, det är väl något som jag baxar med mentalt.

Vad är det du baxar med?
– Det existentiella.

Till Toppen