Annons

Jonas Andersson:Det eviga grälet mellan filosofin och dikten

”Det finns en gammal konflikt mellan filosofin och dikten”, konstaterade redan Sokrates. Om diktaren kan kritiseras för att bara imitera det enskilda, lyckas då filosofen få insikt om helheten? En ny bok beskriver bråket kring vilken form som når närmast sanningen.

Uppdaterad
Publicerad

När den romerske filosofen Boëthius (ca 480–525 e Kr) skriver ”Filosofins tröst” arbetar han mot en högst bokstavlig deadline. Författaren befinner sig i fångenskap och inväntar sin avrättning – han blir sedermera torterad och klubbad till döds. I det läget kommer filosofin till honom i en kvinnas gestalt. Det säger sig självt att man inte spiller tid på begreppsliga hårklyverier i en sådan situation – här måste tänkandet visa sin duglighet som lindring i dödens stund. Minst av allt tjänar det något till att lyssna till diktningens muser, som genom att diktera en gråtmild poesi för Boëthius endast förvärrar situationen. ”Fru filosofi” skickar ut dem med orden: ”Vem har släppt in dessa scenens skökor till den sjuke?”.

Hur beskriva relationen mellan filosofin och dikten? Som ett gammalt gräl, lyder svaret i en av den västerländska filosofins urkunder. I Platons ”Staten” anklagas diktarna för att framställa gudarna som strids- och hämndlysta intriganter. Sådana gudar är lika dåliga förebilder för våra barn som för idealstatens väktare.

Annons
Annons
Annons
Annons