Annons

”Omänskligt leva i vakuum – amnesti är enda rätta nu”

Djeno Mahic.
Djeno Mahic. Foto: Thomas Johansson/TT

Djeno Mahic, tidigare rektor i Trollhättan, skriver om den egna upplevelsen av att vara ensamkommande ungdom. Och den stora betydelsen av att veta att man får stanna och att kunna planera för sin framtid.

Under strecket
Publicerad

För 26 år sedan vid denna tid sa jag adjö till mina föräldrar och min hund Fabian. Klädd som kroatisk soldat smugglades jag ut ur Mostar och hamnade i Makarska.

Jag skulle ut och börja en resa av ovisshet. Det var inte tal om någon självvald aupairresa eller studentutbyte. Det var en resa som handlade om liv och död. Jag och min bror hade tur som lyckades komma undan en säker död. Vi hamnade dock i olika länder. Han i Sverige och jag i Norge. Vi gav oss i väg vid olika tidpunkter. När jag hade kommit ut hade Sverige stängt sina gränser. Det enda land som tog emot var just Norge. Situationen i forna Jugoslavien, främst Bosnien och Hercegovina var komplex, men trots det var det inte klart om vi som kom skulle få stanna i Norge eller inte. Man visste att det skulle dröja många år innan förutsättningarna för återvändande skulle infinna sig, men det räckte inte.

Annons
Annons
Annons