Recension

Tea-BagDet burleska drunknar i det politiskt korrekta

Under strecket
Publicerad
Annons

Det kan synas som om Henning Mankell tröttnat på såväl sina egna som andras kriminalromaner i den måttlöst överskattade (i första hand) Wahlöö-imiterande ”nya svenska vågen” med alla dess klonade luggslitna, desillusionerade etc magsårspatienter. Ty i hans nya bok, Tea-Bag, som är en ”vanlig” roman lamenteras det över att snart sagt alla numera skall skriva just en kriminalroman, som om inte även denna genre kräver sitt behärskande av hantverket.
Fast med Mankells eget hantverk är det si och så. Hans kriminalromaner är väl någorlunda hyfsade, men när dess så att säga inbyggda samhällskritik som här går över i en mer öppet retorisk - ja, då blir det emellanåt rent pinsamt.
Enligt baksidestexten är Jesper Humlin en av de mest uppburna poeterna i sin generation, något som romanen knappast ger uttryck för. Snarare är Humlin en medelålders medelmåtta med en absurd moder (som vid åttiosju års ålder försörjer sig som telefonsexpraterska!) och gnatande fästmö.
Humlin är en sämstsäljare men får viss uppmärksamhet som turnerande uppläsare. Så får hans groteskt karikerade förläggare idén att Humlin skall - ja just det - dra in pengar på att skriva en kriminalroman, en idé som han förföljer den synnerligen ovillige poeten med och går så långt att man gör reklam för den icke-existerande boken. Humlins börsmäklare och ekonomiske rådgivare, notorisk förlorare i IT-svindleriets värld, vill hoppa på tåget och sälja andelar i varumärket Jesper Humlin. Vilket varumärke, undrar läsaren som också undrar över att en knappast särskilt känd lyriker är så intensivt uppvaktad av media och till och med vid tillfälle är rädd för att hamna på löpsedlarna. Inte heller torde det vara särskilt vanligt att en fattig poet håller sig med börsmäklare - bärsmäklare torde vara mer flitigt förekommande i deras fall.
Men så inser man ju att detta är en grotesk, burlesk och därför kraftigt överdriven satir över det ena och det andra. Som sådan är ”Tea-Bag” emellanåt rätt kul, åtminstone för de i svängen insatta. Fast med satir har inte den gamle maoist-leninisten Mankell låtit sig nöja. Nej, här skall det vara politiskt korrekt också och läsaren skall med fast hand föras in i vår samtida, brutala verklighet. Titeln på romanen är det namn som bärs av en flyktingflicka som gömmer sig i Sverige efter att ha kommit hit under svåra strapatser.

Annons

Efter en uppläsning i Göteborg besöker Humlin sin gamle vän boxningstränaren (lägg märke till att gamla kommunister alltid måste visa klockarkärlek till boxning, proletärt och fint) och av denne övertalas att leda en snart kapsejsad skrivarkurs för invandrarflickor i en av ”miljonprogramsförorterna”. Bland dem finns en iranska som gör uppror mot familjen, en ryska - patologisk tjuv - som befinner sig illegalt i Sverige och så Tea-Bag. Nu inleds en snabbroterande karusell för Humlin och en nedstigning i flyktingverklighetens underjord, i dess inferno. Humlins och flickornas alla vedermödor på vägen genom detta inferno interfolieras av de senares berättelser om sina liv. Och snart har hela romanen kapsejsat. Mankell vet helt enkelt inte hur han skall ha det. Blandningen av uppsluppen satir och ibland sliskigt sentimental inlevelse i flickornas öden hänger helt enkelt inte ihop, liksom ej helIer diskrepansen mellan realism och fantasteri. I all sin välvilja hopar Mankell klichéer om invandrare och säger alla de rätta sakerna om den flyktingpolitik som vi uppenbarligen inte skall ha. Sedan kan man väl bortse från underligheter som att Mankell tror att man i Sverige kan göra någon ”arvlös” eller inte vet hur en mobiltelefon fungerar.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons