Annons
X
Annons
X

”Det behövs lika möjligheter – oavsett kön”

Alvesson och Sundquist tolkar kvoteringsregeln som den individuella kvinnans möjlighet att få något hon inte förtjänar. Men detta klingar ihåligt. De missar poängen att det krävs ett tryck för att skapa lika möjligheter, skriver fyra professorer i en replik.

Debatten om kvotering
Foto: Johan Nilsson/TT (Arkiv 2012)

REPLIK | KVOTERING

På SvD Debatt 12/2 skriver Mats Alvesson och Kristina Sundquist att kroppsräknarjämställdheten är ett hot mot jämställdheten i allmänhet och universitetsvärlden i synnerhet. Argumentet är att kvotering leder till att inkompetenta kvinnor blir professorer. Som ”bevis” nämner debattörerna att män publicerar mer, har fler citeringar – och skall man förmoda enligt deras logik – är mer akademiskt kompetenta, även om de försöker friskriva sig på den punkten.

Vi håller helt med om att vi ska ha kvar meritokratin inom akademin. Visserligen finns det många sätt att kringgå systemet, till exempel genom att utlysa en tjänst så att den gynnar den man (sic) har i åtanke för tjänsten, men det är ändå det bästa systemet vi har. Allt annat vore otänkbart – utan meritokratin skulle utrymmet för godtycke ökas väsentligt, sannolikt till förfång för kvinnor. Det är givetvis inte heller acceptabelt att gynna en sämre meriterad framför en bättre meriterad kandidat. MEN, det är snarare på vägen fram till urvalet av en ny professor som skon klämmer.

Alvesson & Sundquist nämner visserligen omständigheter i arbetlivet som ett hinder (utbildnings- och karriärval som starkt könsuppdelade; att män ofta är äldre än sina kvinnliga partners och att kvinnan ofta tar mannens namn vid giftermål och att kvinnan prioriterar familjen, frivilligt eller ofrivilligt). Alla dessa är omständigheter utanför arbetslivet, varav en del tarvar en förklaring. Vi menar dock att problemen till stor del finns inom det akademiska arbetslivet, och att detta är organisatoriska problem, inte individuella – bland annat:

Annons
X

Kompetenta kvinnor på vägen upp innehar ofta administrativa tjänster – studierektor, utbildningsledare, programdirektör, prefekt, avdelningschef – vilket tar mycket av deras tid och hindrar dem från att publicera sig. Det kan således finnas en haltande jämställdhet visavi den rådande meritokratin som räknar publiceringar: Hur universitetsinterna forskningsmedel fördelas mellan kvinnor och män skulle också vara mycket intressant att se. Medan externa forskningsmedel, bland annat genom ”excellens centers” och externa samarbeten, blivit vägen fram för flera kvinnliga forskare, pekar rapporten ”Hans Excellens: om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer” från 2010 på att även excellenssatsningar missgynnar kvinnor på aggregerad nivå, vilket förflyttat jämställdheten tillbaka. De skriver att ”det finns tydliga tecken på att kvinnor missgynnas av ansökningsprocesserna och möter svårigheter i de miljöer som erhållit medel”.

Publiceringsmåttet är väldigt begränsat – olika ämnen har olika publiceringstraditioner som inte går att jämföra rakt av. Att en bok som inte alltid räknas in i publiceringsstatistiken, kräver månader att skriva. Att empirisk forskning kräver mer tid än att kombinera utfall i en databas. Man ser således till kvantitet framför kvalitet – vilket är vad Alvesson och Sundquist tycks anse vara ett viktigt meriteringsmått när de räknar upp mäns högre genomsnitt av publikationer i vetenskapliga tidskrifter och citeringar under en tioårsperiod jämfört med kvinnors publiceringar och citeringar. Men detta visar nödvändigtvis inte på kvalitet, nyskapande och kompetens – det visar kanske snarare på att vissa är duktigare på korvskivepublicering än andra. Och publiceringar i de fina tidskrifterna är inte nödvändigtvis detsamma som forskning med så kallad ”impact”. Är det enbart sådana mått vi vill kalla god forskning värd att meriteras utifrån?

Det finns fortfarande ett stort mått av manlig homosocialitet inom akademien, det vill säga att äldre män väljer yngre manliga kopior av dem själva i olika akademiska sammanhang. Det faktum att det endast fanns en kvinna bland 12 sökanden till en tjänst på Lunds universitet,– och att önskekandidaten inte var intresserad – som Alvesson och Sundquist skriver – kanske trots allt tyder på en kvinnofientlig miljö. Det kan vara så att att Lunds universitet upplevs befästa manliga strukturer och därmed inte lockar kvinnor.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Vi håller med om att kroppsräkningsjämställdhet i sig inte fungerar, men anser att det kan fungera som ett incitament för akademin att arbeta med ovanstående punkter så att kvinnor de facto får en rimlig chans att meritera sig. Vi efterlyser en jämställdhet som bygger på verkligheten – en jämställdhet, där man i praktiken värdesätter olika meriter och är villig att tänka lite mer modernt och utmana akademiens snäva syn på att det enbart är ett visst mått av publiceringar och citat som utgör definitionen av meriter. Där kvotering inte nödvändigtvis innebär att man ska ta det underrepresenterade könet för sakens skull utan att vid likvärdig kompetens väljer man det underrepresenterade könet.

    När Alvesson och Sundquist tolkar kvoteringsregeln som den individuella kvinnans möjlighet att förskaffa sig något hon inte förtjänar klingar det ihåligt och de missar helt poängen att det måste sättas ett tryck på organisationen (offentlig såväl som privat) för att just skapa lika möjligheter. Oavsett kön. Då skulle sannolikt både fler män och kvinnor kunna meritera sig och nå ut med sin forskning.

    Ethel Brundin

    professor, Jönköping International Business School, Jönköping University

    Helene Ahl

    professor, School of Education and Communication, Jönköping University

    Karin Berglund

    professor Stockholms universitet och Linnéuniversitetet

    Malin Tillmar

    professor Linnéuniversitetoch Linköpings universitet

    Annons
    Foto: Johan Nilsson/TT (Arkiv 2012) Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X