Tord Hall:Det år vi nådde stillhetens hav

1969 skall vi minnas som det år, då människan för första gången satte sin fot på månen. – Ett litet steg för människan, ett stort steg för mänskligheten, var Neil Armstrongs välberäknade ord, då han klev ned på månytan. De teoretiska förutsättningarna för en månfärd fanns redan för 300 år sedan. Newton hade upptäckt dem och siade om hur man skulle bära sig åt för att skjuta upp en satellit runt jorden. Vad som är nytt och beundransvärt i den första månresan är den rent tekniska prestationen. 350 000 människor medverkade i den. Färden till Stillhetens hav är på denna årets sista dag värd en rekapitulation med spekulation av universitetslektor Tord Hall.

Under strecket
Publicerad
Buzz Aldrin på månens yta, 20 juli 1969.

Buzz Aldrin på månens yta, 20 juli 1969.

Foto: IBL
Denna artikel var införd i SvD den 31 december 1969.

Denna artikel var införd i SvD den 31 december 1969.

Annons
Buzz Aldrin på månens yta, 20 juli 1969.

Buzz Aldrin på månens yta, 20 juli 1969.

Foto: IBL
Buzz Aldrin på månens yta, 20 juli 1969. Foto: IBL

I fantasien har många människor farit till månen – alltifrån Lukianos av Samosata till Jules Verne och hans många efterföljare bland vetsagoberättarna.

Men i verkligheten har, såvitt vi vet, ingen gjort det förrän i år. Resan gick till Mare Tranquillitatis – Stillhetens hav, som ligger rätt nära månens ekvator – men den skedde inte i lugn och ro. Eftersom det var USA, som stod för programmet, spelades hela dramat inför öppen ridå med smattrande PR-trumpeter, och hundratals miljoner TV-tittare kunde följa alla väsentliga avsnitt från början till slutet.

Det var inte omotiverat. Likaväl som historikerna efter långvarigt grubbel kommit fram till att den viktigaste händelsen 1492 var Christoffer Columbus start med tre karaveller från Palos den 3 augusti, likaväl bör de redan nu, tack vare bättre information, ha fått klart för sig att den viktigaste händelsen 1969 var Michael Collins, Neil Armstrongs och Edwin Aldrins start med Apollo 11 från Cape Kennedy den 16 juli.

Annons
Annons
Denna artikel var införd i SvD den 31 december 1969.

Denna artikel var införd i SvD den 31 december 1969.

Det var givetvis Columbus som tog de största riskerna; han visste ju inte ens vart han for, och kunde därför bara ha en mycket suddig uppfattning om de faror som hotade på vägen. De tre astronauterna visste exakt var målet fanns, och de hade en så gott som fullständig bild av chanserna för resan tur och retur.

I detta sammanhang är det faktiskt ganska märkligt, att de teoretiska förutsättningarna för en månfärd fanns redan för 300 år sedan. De upptäcktes av Newton och publicerades första gången i ”Principia” – vilket fortfarande intar den svindlande rangen av det mest snillrika naturvetenskapliga verk som någonsin skrivits. Där omtalas, som ett tankeexperiment, bl.a. hur man skall bära sig åt för att skjuta upp en satellit runt jorden. Där finns också lagun för aktion och reaktion – reaktionsprincipen – som driver månraketerna mot målet.

Denna artikel var införd i SvD den 31 december 1969.

Om man så vill kan man säga att satelliter, månskepp och rymdsonder mot Venus eller Mars bara är bekräftelser på att den Newtonska mekaniken fungerar. Här behövs inte relativitetsteorien och Einsteins allmänna gravitationslag – som innehåller Newtons – framför allt därför att rymdskeppens hastigheter trots allt är mycket små jämförda med ljusets. Teorien har alltså varit färdig för länge sedan, men tekniken behövde 300 år för att förverkliga den. Vad som verkligen är nytt och beundransvärt i den första månresan är just den rent tekniska prestationen. Vi återkommer till detta, men först finns det anledning att i korthet återge själva utresan.

Annons
Annons

Till formen påminner raketen om det ena (eller det andra) tornet till Uppsala domkyrka. Den är 111 meter hög och den väger 2 900 000 kilo. Det första stegets fem motorer har en sammanlagd dragkraft på 34 miljoner Newton (eller 3 400 000 kilopond). De slukar varje sekund 13 600 kilo drivmedel.

Det blir ”en ren rutinstart utan äventyr”, som i Aniara. Efter 8 minuter och 50 sekunder är både första och andra raketstegen utbrunna, och det tredje har tänts. Det släcks ganska snart och rymdskeppet ligger sedan i en cirkulär parkeringsbana ungefär 185 km över jorden. Nu kontrolleras alla system som förberedelse för det definitiva språnget bort från jorden.

Kl. 2:44 tänds tredje steget igen och driver rymdskeppet i den beräknade banan mot månen. Hastigheten är nu ungefär 11 kilometer i sekunden. Precisionen i denna manöver – liksom t.ex. vid återinträdet i jordatmosfären – kan liknas vid att från ett jetplan (i full fart) med gevär träffa en störtdykande pilgrimsfalk på en mils håll; fast bilden haltar en smula, därför att kulbanan här kan ändras, d.v.s. astronauterna kan inom snäva gränser korrigera kursen så att rymdskeppet träffar prick.

Sedan det tredje steget gjort sin tjänst, avskiljs det och månmodulen "Örnen” samt kommando- och servicemodulen ”Columbia” fortsätter ensamma färden mot månen.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…
Annons
Annons

Från 11 kilometer i sekunden sjunker nu hastigheten långsamt, på samma sätt som en lodrätt uppåt avskjuten kula minskar sin hastighet med växande höjd. Men för denna kula gäller inte att den stannar och sedan faller tillbaka. När höjden över jorden är 320 000 kilometer och hastigheten något mindre än 1 kilometer i sekunden, passerar astronauterna den gräns där månens dragningskraft segrar över jordens. Med växande hastighet börjar nu rymdskeppet falla mot månen, fortfarande enligt den vise Newtons lagar.

Kl. 75:55 tänds servicemodulens motor och placerar systemet i en elliptisk bana runt månen. Sedan följer en serie invecklade manövrer, som avslutas med att de båda modulerna skiljs kl. 98:18, och Örnen – som mera liknar en insekt än en fågel – börjar nedstigandet på månen, ett vådligt experiment som ännu aldrig prövats.

Under landningen visar det sig att amerikanerna satsat rätt när de låter manövreringen skötas genom en symbios av systemet maskin-människa, medan ryssarna av allt att döma håller på den rena automatiken. Neil Armstrong lyckas genom manuell styrning under sista sträckan hindra Örnen från att landa i en krater, där den kanske skulle fått så stark lutning att den tippat över – och blivit liggande på sida utan chans för astronauterna att resa den igen.

En annan dödlig risk är att ett av farkostens spindelben går ner just på ett t.ex. meterhögt klippblock, som är svårt att se direkt på grund av stoftmolnen som virvlas upp av den bromsande motorn, och även svårt att se indirekt på radarskärmen. En sådan stenbumling kan vara tillräcklig för att välta månkärran.

Annons
Annons

Men nu går allt bra: Armstrong och Aldrin kan vila ut ett par timmar i Örnen: medan Collins som ett slags kosmisk ordningsvakt kretsar runt månen i Columbia.

Kl. 3:56 den 21 juli (kl. 109:24) kliver Neil Armstrong försiktigt ner på månen, och fäller samtidigt en välberäknad replik: ”Ett litet steg för en människa – ett stort steg för mänskligheten”. En stund senare är det Edwin Aldrins tur. Han verkar mera djärv och efter ett par inledande steg börjar han hoppa upp och ner som en förtjust 5-åring.

--- Nunc pede libero

pulsanda Luna ---

kunde Horatius ha sagt om han haft tillfälle att se detta glädjeutbrott i Kosmos: ”Låt oss nu i frihet dansa på månen”.

Men snart tar allvaret vid igen: de båda astronauterna börjar samla månstenar och placera ut de vetenskapliga instrumenten, en seismograf, en laserreflektor och en rullgardin, där solvindens partiklar skall fastna som flugor på en forntida flugfångare. Armstrong talar också i telefon med president Nixon, som söker PR med några pompösa fraser.

Efter ett par timmars arbete på månytan är det dags att fara hem; eftersom den resan i princip är en spegelbild av den förra utelämnas den här. Rullgardinen dras ihop och tas ner, men seismografen och laserreflektorn lämnas kvar. En hink med grus på c:a 20 kilo är det rent materiella nettot av människans första besök på månen.

Den hinken hade inte varit dyrare om den varit fylld med diamanter. Är den värd sitt pris? Det finns flera goda skäl för att den är det. Jag tar dem utan inbördes rangordning. Astronomi, kosmologi och astronautik över huvud taget har nu fått helt nya möjligheter. Ett observatorium på manen, där det inte finns någon störande atmosfär, skulle även i ganska blygsam form vara överlägset varje jordiskt teleskop i den optiska genren. Vårt solsystem är ju inte någon unik företeelse. Tvärtom bör det finnas miljarder och äter miljarder liknande system i universums ofattbara väldighet av galaxer och åter galaxer. Hur det verkligen förhåller sig med den saken har vi mycket större möjligheter att svara på från månen än från jorden. Samtidigt kan vi få svaret på många kosmologiska frågor om världsalltets byggnad och utveckling. Speciellt bör vi kunna klarlägga vårt eget solsystems uppkomst. Kanske behöver vi för den saken också besöka t.ex. Mars, men då är det en stor fördel att starta från månen med dess svagare gravitationsfält. De famösa hinkarna med mångrus, den mindre från Apollo 11 och den större från Apollo 12, undersöks nu av hundratals forskare från många länder. Egentligen skulle ingenting ha publicerats före ett visst datum, men en del PR-sugna personer har redan pratat bredvid munnen. Det bästa härvidlag är att vänta och se tills de fullständiga rapporterna kommer. Men vi kan knappast vänta oss något avgörande besked om t.ex. problemet jorden-månen. Som jämförelse kan vi tänka oss att några månmänniskor skulle hinkat upp grus från Bringetofta och Pernambuco – de skulle med detta material knappast kunna lösa frågan om jordens byggnad.

Annons
Annons

Den första månresan har också visat oss det kosmiska perspektivet, som ger en mera riktig syn på mänsklighetens historia. I sina huvuddrag är den ju ingenting annat än ett monotont upprepat mönster av våld och åter våld. De ständiga krigen och gränstvisterna blir – sedda från månen – en förbittrad kamp mellan olika myrstackar om en stig i gräset. När en sådan syn på vår historia blir allmän egendom, kan inte ens den mest maktgalne diktator komma någon vart.

Jag har förut nämnt att det mest beundransvärda i den första månresan är den rent tekniska prestationen. Där bollades rapporterna från månen till jorden, och via Tv-satelliter till bl. a. Sveriges Radio, utan ett enda sändningsavbrott – som annars lätt uppträder t.ex. i samband med ishockey från Mellaneuropa. I själva verket kunde vi följa månlandningen lika bra som centralen i Houston. Härtill kommer kvalitetsproblemet. I Apollo 11 finns inget utrymme för en reklamslogan av typen ”Köp och släng”. Varenda detalj – och de är flera hundra tusen – måste vara den bästa i sitt slag; här gäller verkligen principen att en kedja är exakt så stark som sin svagaste länk. Kedjan höll, och det är sammanlagt 350 000 människor som snitt den.

Det är också glädjande att människan inte blivit utmanövrerad av maskinen; själva landningsmanövern på månen visar den saken. Den första månresan visar vad en organiserad kraftansträngning av experter kan uträtta. Men den visade också att sådana här projekt inte bör drivas av två rivaliserande företag. Sovjet förlorade matchen om månen och bör nu vara mera villigt än förut att samarbeta med USA, t.ex. för resan till Mars. Det finns redan ett blygsamt samarbete USA–Sovjet i fråga om vädersatelliter och geodetiska sonder. Det kan mi vidgas och på lång sikt bör detta få stor betydelse för telluriskt samförstånd. Här kommer också kostnaderna in. Ur ekonomisk synpunkt är det naturligtvis idiotiskt att USA och Sovjet fortsätter sin rymdkapplöpning. Kunde inte dessa miljarder ha använts bättre, både i USA och Sovjet? USA har i motsats till Sovjet redovisat vad månprojekten kostat. Det är svindlande belopp. Utvecklingen har gått fort. Frän början åkte astronautiken snålskjuts på de interkontinentala robotraketerna. Den fick från början en eller ett par procent av försvarskostnaderna i USA. Sedan, i takt med framgången, har andelen vuxit kraftigt. Det är en glädjande utveckling, som jag tycker borde fortsätta. Ty det finns väl ingen som i blåögd naivitet vill tro att – om astronautikens anslag drogs in – de frigjorda pengarna skulle gå t.ex. till utvecklingsländerna? De skulle säkert helt slukas av militära projekt.

Men USA är så starkt att det har råd med bada alternativen: en fortsättning av astronautiken och en hjälp till utvecklingsländerna.

Annons
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons