Recension

En blomforms möte med sin blå bakgrund”Det är vad Åke såg i spegeln”

Under strecket
Publicerad
Annons

1900-talets svenska konsthistoria uppvisar två märkliga ”upptäckter”. Den ena av Adolf Anderberg när han hittade Carl Fredrik Hills tusentals teckningar hos konstnärens systrar i Lund 1911. Den andra av Arne Stubelius när han hittade Åke Göranssons samlade produktion - 180 målningar - i moderns kökssoffa i Göteborg 1940. Båda upptäckterna placerade konstnärskapen liksom deras upptäckare i rampljuset - fast inte konstnärerna: Hill var nyligen död; Göransson sinnessjuk och tuberkulös, två år senare var också han död. Men Göransson målningar ställdes ut i Stockholm och Göteborg; han blev en kultfigur hos såväl konstpublik, kritiker och unga målare; hans plats i konsthistorien som den mest egenartade av Göteborgskoloristerna säkras. Och det med rätta, hans konst är en tingens och ljusets magiska besvärjelser, en arte povera till sina motiv - en gatstump, en interiör, ett stilleben, den sovande modern - fast aldrig till sina sinnrika, Cézanne- och Matisseinspirerade uttryck. Göransson besatt ett i djupaste mening lyckligt seende, fast hans liv var motsatsen. Hans liv var lidande; hans konst fri från all lidandemystik.

Annons

Historieskrivningen av själva ”upptäckten” är inte okontroversiell. I sina dagböcker, publicerade förra året, skriver Göranssons kollega Ragnar Sandberg (de tillhörde båda Tor Bjurströms elever på Valand under 20-talet och behöll viss kontakt under Göranssons sjukdom på 30-talet): ”Allt det där snacket om pinnsoffan /Stubelius/ upptäckt var litet för grovt. / . / Vi visste ju alla att Göransson hade en produktion i hemmet, låt vara sparsam.” Orden är intressanta, inte bara som kritik av en myt till stor del formad av en kritiker. De pekar också på att det dramatiska scenario för kulturlivet vi ofta tillgriper inte är rättvisande; vi tänker oss att konstnärskap antingen handlar om att vara okänd eller känd. Men det finns ett tredje, mellan privat och offentligt: etableringen hos den lilla kretsen, avant-gardet, kollegerna, konstnärsgruppen, den exklusiva publiken. Konsthistoriens rörelser handlar till stor del av dessa halvoffentliga sammanhang, mellan enskilt och allmänt; det är där identiteter skapas och befästs; det är ofta där den verkliga erkänslan - och den fruktbara kritiken - erhålls.

Annons
Annons
Annons