Annons

Det är synd om svenskarna

Under strecket
Publicerad

KOLUMN | Strindbergvågen

Det är synd om människorna, sade Strindberg. Förmodligen menade han att det är synd om oss svenskar, eftersom vi var de människor han kände bäst.
Få omvärldsanalytiker slår Strindberg i träffsäkerhet, när det gäller att förstå det sant svenska. Få har som han beskrivit grundtonerna i det svenska ackordet. Strindberg såg också framtiden i sin samtid.
Redan 1902 anade han vad som skulle bli svenskens roll i världsdramat: den stackars saten, offret. Utan den svage, sjuklige, otrygge och ojämlike svensken skulle världen aldrig ha fått skåda sådana svenska underverk som Försäkringskassan, AMS och Barnombudsmannen. För att inte tala om Jämo och Roks.
Slutscenen i Fadren förutspår socialstatens, terapisamhällets och feminismens framgångar: mannen/fadern luras in i en tvångströja av sin gamla amma.
Strindberg ler säkert i det himmelska Röda Rummet. Vem hade kunnat ana att det till slut skulle bli synd om eliten - den grupp Strindberg själv tillhörde. Världens högsta progressiva skattetryck har skapat världens eländigaste elit. Riksdagsmän och kommunalråd har snart inte ens råd att gå till tandläkaren.

Annons
Annons
Annons