Annons

Det är svårt att omfördela ett moraliskt ansvar

HIV | LIV.
Idag är det söndag. Delar av folket var kanske ute på lokal igår. Några fick napp. Vissa var kloka och använde kondom. Andra gjorde det inte. De som glömde, struntade eller rationaliserade bort skyddet och som i och med detta ögonblicksbeslut har fått hiv kan konstatera följande. Nu har jag hiv och det kan ingenting förändra. Jag kan anmäla den som smittade mig om han/hon inget berättade, men det förändrar ingenting, utan understryker blott det omoraliska i att göra så mot en medmänniska – samt förhindrar kanske att han/hon gör det igen.

Publicerad

I nyutkomna boken
Det sjuka av Anna-Maria Sörberg (Atlas Förlag) intervjuas ett antal hivsmittade som dömts för att ha fört sin smitta vidare. Sörberg ger deras öden kött. Begreppet hivman, menar hon, ”signalerar en underförstådd likgiltighet för livet och underkastelse under okontrollerbar lust. Hivmannen är ett vandrande, intelligent virus, ett mänskligt osäkrat vapen, en självdestruktivitet inriktad på att dra med sig omvärlden ner i avgrunden”.

Jag är inte så säker på att jag håller med. Visst är mediedreven okänsliga, kanske särskilt när det handlar om fall där många finns i riskzonen. Å andra sidan går det inte att bortse från ett högst reellt allmänintresse i dessa fall.

Annons
Annons
Annons
Annons