Perfect Guide

Det är något med mat och flygplatser som inte matchar

De två sämsta måltiderna jag någonsin ätit var en Pasta Alfredo och en vegetarisk pizza.

Annons
X

Det som sammanlänkar dessa båda skräckmåltider är dock inte att de är varianter av italienska klassiker. Vid tillfällena då de serverades mig hade de fullständigt berövats varenda sådan egenskap och var ungefär lika "italienska" som ananasringar på en Hawaii-pizza; lika "klassiska" som en plastgul pastamaskin från Coolstuff.se.

Pastan, av sorten cassarecce, var både överkokt och stenhård – uppenbarligen hade den stått för länge både i och utanför kokvattnet. Alfredosåsen tycktes bestå av 1 del mjölkpulver, 1 del ersatz-parmesan och 8 delar vatten. Och såvitt jag kunde bedöma saknade pico de gallo-såsen såväl lök som chili och koriander (minns att jag misstänkte att det var en burk tomatkross, rakt upp och ner). That’s it. Eftersom jag beställt den i vegetarisk version lät restaurangen bara bli att lägga kyckling på den supersimmiga pastavällingen.

Om ni tycker detta låter tämligen vidrigt ska ni veta att det ändå var rena drömmen jämfört med pizzarätten. Den hade inget salt alls i degen – som verkligen var deg, inte bröd. Och dess bärande ingrediens var ett slags förkolnade korn som vid närmare betraktelse visade sig vara smaklösa aubergine-bitar som skrumpnat ihop i takt med att all vätska dränerats ur dem. Och så en okryddad budgetburk tomatkross samt 8–10 stänk storköks-ost ovanpå det. That’s it.

Sambandet?

Pasta Alfredon intogs på O’Learys på Malmös flygplats, vego-pizzan fick jag på flygplatsen i Riga.

Det är något med flygplatser och matservering som inte matchar. Ungefär som det måste vara det lägsta av busschaufförsjobb att köra shuttlefordon fram och tillbaka mellan gate och flygplan, torde det ha lägst status för restaurangpersonal att jobba på flygplatser – långt ute i ingenmansland, bortom det reella citylivet och livsstilskonsumtionen, med kunder som bara ser förbi en, och har tankarna i ett annat land.

Problemet är att flygplatsrestaurangerna inte har något som helst incitament att anstränga sig. Ingen bänkar sig på ett flygplats-O’Learys för att njuta av en afterwork-middag eller ens kolla storbildssport. Folk vill bara undvika hunger under en längre resa. That’s it.

Problemet är att flygplatsrestaurangerna inte har något incitament att anstränga sig.

Det som matchar är de låga pretentionerna.

När jag kom hem till Stockholm igen efter pizzaresan till Riga såg jag den självsäkert välvilliga "Welcome to my hometown"-fotoparaden på Arlanda med nya skeptiska ögon. Alla dessa spännande stockholmare kaxigt plåtade i svartvitt längs väggarna … Varför är en sådan otänkbar i Riga? För att staden är mindre narcissistisk? Med den där pizzan fortfarande lurande i magen, och med Riga-affärsmötet ringande i öronen, där en av de lettländska representanterna sagt att "det ni gillar i Stockholm är inte vad som intresserar balter eller ryssar", såg jag plötsligt endast pretentionerna bakom fotoutställningen. Jag såg reklamkreatörer och stylister, inte de avbildade människorna.

Det är något med flygplatser, något som jämnar ut och nollställer, som sänker eller avslöjar pretentioner. Och flygplatsrestaurangerna serverar food for thought.

Utforska Perfect Guide Shopping

shopping bag

Shoppa redaktionens favoriter, det bästa inom mode, inredning och skönhet. Exklusiva erbjudanden och samarbeten för våra läsare

TA MIG TILL SHOPPEN!

Till Toppen