Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Isabelle Ståhl: Det är något lömskt med flygplatser

(uppdaterad)

Mina förhoppningar om att vara vid liv när den här texten publiceras är mycket små. Om tolv timmar sitter jag på en flight till Stockholm från Bangkok, och som vanligt inför en flygresa är jag övertygad om att den kommer att sluta i en utdragen och tröstlös kramp mot döden.

Frågan är bara vilket katastrofscenario som är troligast: att den alkoholiserade piloten somnar och flyger in i en bergvägg, att vi blir kapade och avrättade eller att en flock gäss flyger in i propellrarna så att planet kraschar och vi slutar som en kvällstidningsnotis.

Ofta viftar man bort den sortens flygbetingad dödsrädsla som irrationell. Men är det inte egentligen fullkomligt logiskt att känna ångest när man gör något så fruktansvärt absurt som att fara runt tiotusentals meter över jorden i en stålsarkofag?

Annons
X

Det finns något så lömskt med den doftfria, strömlinjeformade dödslöshet som flygplatsen iscensätter: den har designats för att stöta bort alla spår av förgänglighet och tidens gång, ingenting hinner bli smutsigt innan det tvättas av, borden är tillverkade för att användas tusen gånger om dagen utan att se använda ut, lukten av rädsla sugs upp i den ljudlösa luftkonditioneringen. Den simulering av kontroll som iscensätts av förprogrammerade flygvärdinneleenden upplöses samma sekund som flygplanet lyfter och hjärtat börjar slåsom en tickande bomb. Genast blir det alldeles uppenbart att jag är en ändlig, svag, värnlös kropp som svävar tio tusen meter över marken.

Där nere är döden avlägsen och närmast orealistisk: den ter sig som något som borde vara botat snart, förmodligen av Google, som häromåret startade företaget Calico vars syfte är att med teknologins hjälp förlänga livet och göra det resistent mot förfall. Jag tänker återigen på Rainer Maria Rilkes bok ”Malte Laurids Brigges anteckningar” från 1910. ”Förr visste man (eller anade kanske) att man hade döden inom sig, som frukten har kärnan”, skriver huvudpersonen. Förr dog alla sin egen, personliga död, men under 1900-talet blir döden institutionaliserad och göms undan i sjukhusens bårhus. Läkarvetenskapens stora framsteg med smärtlindring och nya vaccin under det sena 1800-talet bidrog till att förfrämliga döden. Kanske är det därför Rilke ägnar sida efter sida åt ingående skildringar av likvakor och ruttnande kött.

Det var naturligtvis idiotiskt att veckan före avfärd läsa Jesper Weithz mästerliga roman ”Allt som inte växer är döende”, som kulminerar med en mardrömslik flygplansscen. Likt Rilke lyckas Weitz sätta fingret på en existentiell oro som gror under städer av stål och glas. Hans bok är symtomatisk för en tid där skräckromanernas skurkar inte längre är seriemördare och pedofiler, utan en grym och likgiltig natur som vi inte längre kan bemästra.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Om sjuttio år kommer mina barnbarn bryta sig in på det förfallna Arlanda och gå runt i de tomma vänthallarna och skratta åt det århundrade då man flög. Kanske kan litteraturen likt ångestattacken på flygplanet låta oss få syn det absurda i det allra mest förtrogna.

    Isabelle Ståhl

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X