Annons

Bengt Kristensson Uggla:Det är mänskligt att tolka

Paul Ricœur värjde sig ständigt mot dogmer och ortodoxi. Genom sin öppna hermeneutiska metod skapade han kontakt mellan olika filosofiska skolor och bidrog till att förnya en rad traditioner. Den sista giganten i den franska 1900-talsfilosofin har gått ur tiden.

Under strecket
Publicerad

När den franske filosofen Paul Ricœur i höstas, som en slutgiltig markering av den enastående starka ställning han kommit att inta i samtidens intellektuella liv, tilldelades det prestigefyllda John W Kluge Prize in the Human Sciences, var han redan sedan en tid sjuk och svag. Han kunde därför inte längre företa den resa över Atlanten som i växande grad annars kommit att prägla hans filosofiska profil. I samband med den officiella prishögtiden vid Library of Congress i Washington, medvetet placerat i december i nära anslutning till Nobelfestligheterna, fick han begränsa sig till att medverka via storbildsvideo från sin Parisbostad där han höll en föreläsning under rubriken ”Att hävda den personliga kapaciteten och plädera för ömsesidig bekräftelse”.

Natten mellan onsdag och torsdag förra veckan insomnade Ricœur för alltid, helt stilla och odramatiskt, i sitt hem i Châtenay-Malabry. Han blev 92 år gammal och dog i det hus i Emmanuel Mouniers trädgård dit han inbjudits att bosätta sig tillsammans med andra intellektuella när han vid mitten av 50-talet flyttade från sin första lärostol i Strasbourg för att bli professor vid Sorbonne. Och det var snarare här, i en intellektuell mylla präglad av en personalistisk humanism och de engagerade politiska samtalen i kretsen kring tidskriften Esprit, än i de sterila lärosalarna vid prestigeuniversitetet på vänstra stranden, som Ricœur hämtade näring till sitt filosofiska liv.

Annons
Annons
Annons