Annons
X
Annons
X

Det är många proppar i vägen för kulturen

KULTURPOLITIK | LITE VISIONER SKADAR INTE

– Det finns en propp i hålet och han har hästsvans! Peter Egardt, vd för Stockholms Handelskammare, är på hugget. Han har just räknat upp vilka som vill ha avdragsrätt på kultursponsring. Moderaterna i riksdagens kulturutskott. Kulturministern. Närings­ministern. En majoritet i riksdagen. Fast inte han med hästsvans – och det är hans ord som väger tyngst.

Imorgon kommer ett nytt nummer av Handelskammartidningen ut (Nr 4, 2008). Där intervjuas Anders Borgs statssekreterare Ingemar Hansson och det ljusnar knappast vid horisonten. Hansson meddelar att det inte finns något med i budgetpropositionen om att reglerna ska ändras. ”Detta är inte prioriterat”, säger han och påpekar att det minsann inte fanns några löften om kultursponsring i Alliansens valmanifest.

Okej, men aldrig har det hörts andra tongångar från borgerligheten än att detta vore önskvärt. Om finans­departementet på allvar menar att politiken tar slut i och med ett manifest från 2006 finns det anledning att ifrågasätta den visionära förmågan.

Annons
X

I undersökningar har två av tre svenska storföretag sagt att de skulle avsätta mer av sin marknads­föringsbudget för kultursponsring om de hade ­avdragsrätt. Viljan finns. Att då säga nej är, säger Peter Egardt uppfordrande, ”hål i huvudet”. Och visst är det mysko. Varför dessa klackar i backen? Det är ju inte Anders Borgs skattekista vi fikar efter direkt.

Tyvärr är det inte bara på finansdepartementet som det saknas visioner. Stockholms Handelskammare har tillsammans med organisationen Kultur och Näringsliv och Demoskop genomfört den största undersökningen hittills av kultursponsringen i Sverige. Cirka sexhundra kulturorganisationer har intervjuats och resultaten förfinar bilden av vilka attityder som finns. Färre än hälften av de tillfrågade tycker att sponsring är ett bra sätt att finansiera kultur. Bara en fjärdedel anser att kulturen i större utsträckning borde finansieras med sponsring.

Sponsringen utgör än så länge en blygsam del av kulturfinansieringen. Av de tillfrågade verksam­heternas totala intäkter landar det på runt 90 miljoner kronor. Det innebär runt en tia per medborgare. Jämför detta med Storbritannien, där motsvarande siffra är tio pund per medborgare – över tio gånger så mycket.

Bara tanken på ett sådant ekonomiskt lyft borde få hela kultursektorn att i samlad trupp bege sig till ­finansdepartementet, men det gör den inte. Här finns istället en avvaktande hållning. Ställda inför ett antal påståenden svarar 69 procent att de tror att näringslivet har mycket att lära av kulturverksamheterna. Men bara 11 procent tror att näringslivet är intresserat av samarbete med dem. Skeptiskt och uppgivet är bara förnamnet.

Det är också intressant att se hur splittrade åsikterna är inom kulturvärlden, inte minst om man ställer större organisationer mot små. Bland bjässarna, riksinstitutionerna, där erfarenheten av sponsring är större, är det ytterst få som tror att sponsring inkräktar på den konstnärliga friheten. Hos de andra tror däremot över 40 procent att påståendet stämmer. Liknande skillnader syns när frågan handlar om tänkta sponsorsamarbeten i fram­tiden. Det vanligaste svaret är att man inte tror sig vara tillräckligt kommersiell/intressant.

Jag undrar vad det där svaret betyder. Är det ett tecken på dåligt självförtroende? En känsla av att det man gör inte angår så många? Eller är det tvärtom ett tecken på ett vansinnigt gott självförtroende? En känsla av att det man gör inte ens bör angå så många?

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X