Annons
Krönika

Karin Thunberg:Det är lätt att skvätta över kanten

Under strecket
Publicerad

943, säger några. Andra hävdar att den är 958 trappsteg lång, den feniciska trappa som förbinder hamnen på Capri med staden Anacapri högt där uppe vid klippranden. Vi går nerför, av ren lathet, men det räcker för att vaderna ska gnälla av träningsvärk flera dagar framöver. Det räcker också för att hinna se utsikten – och tänka på alla kvinnor som fram till mitten av 1870-talet, när vägen kom, bar allt som familjerna behövde på sina huvuden, uppför, uppför. Också vatten. Så mycket måste ha skvätt över i deras lerkrukor, tänker jag innan vi ens nått halvvägs. Sen inser jag allt annat som skvätter över, överallt. Det som nyss var fullt blev överfullt och rann ut, hittade genvägar, smitvägar. Till slut bara en bottensats kvar. I bästa fall det viktigaste, själva essensen. Om det sedan gäller ord eller handlingar, ambitioner eller föresatser.

Det är lätt att börja i stor skala, tro att man kan och vill och orkar så mycket mer än man i verkligheten mäktar med. Bördan lättar med klättringen, när vi väl nått målet kan vi förundrat se hur lite som blev kvar – av allt det där vi från början trodde var livsviktigt.

Annons
Annons

Vad jag talar om, rent konkret? Var och en kan säkert välja vilka livsprojekt som började så storstilade men slutade som rena bottenskrapet. Eftersom så mycket skvätte iväg medan vi höll på att gneta framåt, uppåt.

Själv tänker jag på orden. Inte dem jag sparat – eller kanske till och med publicerat – utan alla jag kastat. Suddat ut. Raderat genom ett enkelt handgrepp vid datorn. Sorgen och surheten först när de inte höll, tacksamheten efteråt att de är borta för alltid. Föräldraomsorger kan se likadana ut, tänker jag när jag ser mamman som bär på ett barn som mycket väl kunde ha gått på egna, stadiga ben. Snart måste hon sätta ner sin älskling. Inse att hon inte kan undanröja varje sten på hans väg. Detta gäller oss alla: till slut måste vi kunna både falla och resa oss på egen hand. Borsta av knäna och gå vidare.

Inte måste man vandra 300 meter uppför ett berg för att se allt annat som man lätt kan göra sig av med, utan saknad. Som de där föreställningarna vi har om oss själva, de som inte varit giltiga på många år: allt vi inte tror oss kunna. Eller våga. Men också det omvända; det vi påstår oss klara av men aldrig ens vågat testa av rädsla för att det kanske inte stämmer. Överord är lika farliga som underord. Misslyckandet hänger skälvande vid klippkanten.

Jag vandrar nerför feniciska trappan på Capri och tänker på kvinnorna som strävat före mig. Det känns som jag nästan möter några av dem i krökarna. Min egen ambition att också gå uppför trappan är lätt att skvätta över kanten. Om det är något jag försöker värna om så är det ett minskande behov av att bevisa någonting.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons