Det är kul när amatörer lyckas

Under strecket
Publicerad
Annons

Visst följer vi med förtjusning lilla BP:s allsvenska kvalkamp. Och visst följde vi med hjärtevärme en gång småklubben Väsbys plötsliga uppstigande till ishockeyns elitserie. De äldre minns fortfarande den tidiga kändishysterin när puttriga Grimsås på 1960-talet snuddade vid fotbollsallsvenskan.
Nog gladde sig alla svenskar när IFK Göteborgs ”amatörer” (alla spelare hade civila jobb) en gång på 1980-talet lekte bort Barcelonas superproffs på Nya Ullevi.
Det är kul när amatörer lyckas, en känsla som nedärvts från den moderna tävlingsidrottens framväxt i slutet av 1800-talet.
Egentligen är det en mycket underlig tanke att det skulle vara fel att tjäna pengar på att idrotta. Vari ligger det fula?
Nästan alltid var det rika, ekonomiskt oberoende engelsmän som skrev regelverken i de olika grenarna. Uppfinningsrikedomen var stor och nog måste Storbritannien ha varit ett blomstrande välde, eftersom så många kunde uppfylla de stränga kraven för att tävla.
Reglerna skrevs av gentlemän för gentlemän och de stackare som måste arbeta för sitt uppehälle fick inte vara med. Det kunde finnas någon logik i idén om att en anställd golftränare inte skulle få spela tävlingsgolf, men varför en murare inte skulle få idrotta alls är tämligen obegripligt. Tills man inser att de högre klasserna i det brittiska samväldet helt enkelt inte ville ha någon konkurrens.

Tidigt stod det klart att elitidrott var en heltidssyssla. Amatörtanken bet sig ändå fast och inför OS 1912 i Stockholm fastslogs bland annat att sjömän och fiskare per automatik var diskvalificerade i rodd. I gråzonen måste det långa svenska träningslägret inför spelen ha befunnit sig, men då trängdes amatöridealen bort av de nationella medaljsträvandena.
Kampen för amatörismen har fällt många: Arne Borg, Paavo Nurmi (svensk kampanj inför OS 1932) Gunder Hägg (räfsten 1946) är några exempel. Så sent som 1972 avstängdes Österrikes störtloppsåkare Karl Schranz för en bagatell.
Ingripandet var skrattretande, eftersom professionalismen redan var utbredd.
Hyckleriet irriterade, när öststaterna med Sovjet och DDR i spetsen bedrev en statlig professionell idrott med en massa nominella löjtnanter, kaptener och överstar som mycket sällan deltog i det militära livet.

Annons
Annons
Annons