Annons

Dick Harrison:Det är knappast ofarligt att demonstrera i Sverige

Foto: Christine Olsson/TT

Dagens demonstrationer skiljer sig från hur de såg ut i början av 1900-talet. Men de afghanska flyktingarnas protest, som nu flyttats till Norra Bantorget, visar att det än idag är riskabelt att saluföra sina åsikter offentligt.

Publicerad

Kollektiva aktioner tycks vara jämnåriga med mänskligheten, men under historiens gång har de ändrat fokus kraftigt. Liksom allt annat mänskligt handlande är demonstrationsbeteendet beroende av sociala och kulturella mönster. Under medeltiden var det således kutym att tillåta bisarra parader och upptåg, gärna på helgdagar, som en säkerhetsventil. Genom att låta folk vända världen upp-och-ned för en dag reducerades missnöjet. Men balansen mellan ordning och kaos var skör. En narrfest eller en fredlig manifestation kunde, om det ville sig illa, urarta i upplopp.

Konsekvenserna blev allvarligare, och demonstrationskulturen fick en skarpare udd, från och med andra hälften av 1700-talet, särskilt i samband med franska revolutionen. Till de gamla vanliga protestorsakerna – brist på livsmedel och ilska över orättvisor i vardagen, som adelns monopol på kvarnar – kom nu ett politiskt element. I länder som styrdes av enväldiga monarker ville borgerskapet, som hade pengar men saknade inflytande, ha mer att säga till om. Småborgare och arbetare rycktes med i protesterna. I nästa skede formerade man sig ideologiskt.

Annons
Annons
Annons