Annons

"Det är inte poesi – men kan bli det i stunden"

Foto: ADAM IHSE / TT

Håkan Hellströms till synes slarviga texter blir något större när de möter musiken, skriver Ulf Karl Olov Nilsson, som dock anser att Hellström överanvänder sig av paradoxer.

Under strecket
Publicerad

Påfallande med Håkan Hellströms texter är att de förlorar sin funktion och verkningssätt om man läser dem på papper. Det är som maneten i Tranströmer-dikten som uppspolad på stranden, utanför sitt rätta element, mister sin rymd. I bästa mening går det alltså att säga att Håkan Hellström verkligen kan förvalta scensituationen; det som tycks orytmiskt och nästan avsiktligt slarvigt samlas ihop i mannens vingliga röst och närvaro. Det är ibland som att han tvingar på musiken sina texter och hans aviga betoning lyckas sjunga verser som både metriskt och innehållsmässigt borde vara omöjliga.

Ta en rad som ”Om du vill ha mig, Nu kan du få mig så lätt” från första skivan. Den ser inte mycket ut för världen – dessutom borde ordet ”nu” strykas – men med tiotusen tonåringar framför sig blir den magnifik. Raden bygger på ett slags omvänd identifikation. Det är givetvis Hellström som kan få – alltså förföra – alla andra så lätt, men med ett enkelt byte av utsägelseposition har han placerat publiken på scenen. Textraden skulle framstå som kokett eller bara absurd i munnen på en artist med mer uttalat extravaganta ambitioner. Tänk Beyoncé sjunga detta. Eller Mark E Smith. Fullständigt otänkbart! Men med Håkan funkar det, han är en av oss. Samma flertydiga uttalsposition används för övrigt i Hellströms foto- och hyllningsbok med titeln ”PS. Lycka till ikväll”. Vem är avsändare egentligen? Är det fansen som önskar Håkan lycka till inför kvällens spelning, eller Håkan som skickar ut en bred välsignelse över massorna?

Annons
Annons
Annons