Annons
X
Annons
X

Det är för lite liberalism och för lite Marx

Olof Lagercrantz skrev om ideologier som socialism och liberalism, berättar publicisten Svante Nycander i
DN (18/7), att de är ”masker bakom vilka tomma intet stirrar”. Man undrar hur det ser ut bakom Nycanders mask.

De två bredsidorna mot ”antiliberalismen” i offentligheten är verkligen författade med ideologens glöd. Samtidigt är de märkligt svaga när det kommer till analys och innehåll.

Visst finns det en slagsida mot vänster i samhällsdebatten. Men det håller också på att förändras, och då inte minst på de kultursidor som Nycander skäller ut i sin första artikel.

Annons
X

Många betydande kultursidor befinner sig idag långtifrån Olof Lagercrantz radikala politik men tyvärr också hans höga stilistiska standard. Ändå är den kritiken mer rimlig än Nycanders andra utbrott, mot vad han betraktar som en antiliberal dominans inom humanioran i universitetsvärlden.

Det heter att liberalismen vantolkas eller tystas helt, att det är Marx och Mao för nästan hela slanten när studenter ska läsa den politiska teorins historia. Att det ute på universiteten odlas en kultur som hetsar så mot liberalism att vissa studenter besväras.

Problemet är ett annat: att studenter över huvud taget inte läser politisk teori. Ju högre upp man kommer i statskunskapen, och ju fler kurser i politisk teori som slutar att vara obligatoriska, desto fler studenter väljer istället så kallat anställningsbara ämnen som förvaltning eller internationella relationer.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Jag tror att vi var sex studenter, på kandidatnivån i Uppsala, som framhärdade i Skytteanums gamla bibliotek och funderade. Nej, inte på ett ytterligare steg i ”Det stora språnget”, utan över vilka principer som rättfärdigar acceptans av stat och lag.

    Därmed inte sagt att studenter och vissa lärare inte är ideologiska. Men Nycander missar nästan den verkliga sjukan i det akademiska livet: relativismen. Det vill säga föreställningen att sanning och verklighet är flytande, beroende på till exempel kön, kultur eller etnicitet.

    Men bara de gamla sanningarna är relativa. De nya är absoluta. På litteraturvetenskapen blev jag tillsagd att dämpa min skepsis mot att vi ohistoriskt kritiserade äldre böcker för att de speglade andra attityder än dagens.

    Kanske är det antiliberalism, som Svante Nycander menar. Men ibland har det faktiskt också kallats för liberalism.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X