X
Annons
X
Krönika

Andreas Grube: Det är doften som gör vinets smak

"Att dofta är en simpel drift" sa Platon. "Luktsinnet är något djuriskt som människan måste undertrycka" sa Sigmund Freud. "Luktsinnet är underlägset alla andra sinnen", sa Immanuel Kant. "Förmågan att dofta är av obetydlig nytta" sa Darwin.

"Åt helvete med dem", säger jag. Det finns väl knappast något som är så viktigt – och så härligt – som vår förmåga att känna dofter.

Idag vet vi ju att de gamla filosofiska och vetenskapliga stötarna hade fel när de försökte förringa människans olfaktoriska förmåga, och även vikten av dofter i våra liv.

Annons
X

En studie för några år sedan gjorde gällande att människan har förmåga att uppfatta ungefär en triljon olika dofter, men även om den studien kanske saltade sanningen lite väl hårt gör nya studier gällande att vi åtminstone kan urskilja i runda slängar tio tusen dofter. Inte illa det heller.

Vi vet att dofter har stor del i hur vi väljer livspartner och att doft, kanske mer än något annat sinnesintryck, har förmågan att få oss att känna och minnas.

Vissa forskare menar till och med att människan har lika bra väderkorn som hundar, och även om det här sinnet hos människor generellt sett är otränat är det absolut något som går att öva upp.

Stäng

SvD VIN & MAT:s NYHETSBREV – vintips och recept direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Vi vet numera att det är doften som gör smaken. Vi vet att när vi sniffar på barn skickas signaler till belöningssystemet i hjärnan som utsöndrar lyckohormoner i kroppen. Vi vet att dofter har stor del i hur vi väljer livspartner och att doft, kanske mer än något annat sinnesintryck, har förmågan att få oss att känna och minnas. Bland annat.

    Den nedvärderande synen på luktsinnet var framför allt stark under 1800- och tidiga 1900-talen, och kanske hade det att göra med en sorts stigmatisering av människokroppen, och dess odörer, som följde i upplysningens spår? Att lukt var något djuriskt, något som måste kontrolleras och dämpas av människans fria vilja. Annat var det under den elisabetanska eran, i slutet av 1500-talet i England, när ett "kärleksäpple" sägs ha varit den ultimata kärleksbetygelsen – alltså ett skalat äpple som kvinnan hade i armhålan tills det var indränkt i svett, för att sedan ges till den tilltänkte friaren att sniffa på och/eller äta av. Romantiskt, eller hur? Hmm…

    Jag får ofta frågan vad det är jag tycker är så fascinerande med vin, och mitt enkla svar är att jag är så tagen av just aromerna. Det är något hypnotiskt att sitta där med näsan djupt ner i glaskupan och inhalera alla dessa otroliga nyanser. Att bli översköljd av intryck, och att försöka urskilja alla de små nyanserna.

    Faktum är att det är en meditativ känsla, ett sekundkort ögonblick då jag är "här och nu" mer än jag kanske någonsin annars är. Allting runt omkring suddas ut för en stund, och alla mina sinnen är på helspänn. Och ja, jag vet det där låter förbannat pretentiöst. Men det är inte desto mindre sant.

    Det finns dem som delar in människor i tre kategorier utifrån doftkapacitet: "non-tasters" (stackars satar som knappt känner något alls), "tasters" (den stora massan) och "super-tasters" (ett fåtal människor med superhjältenäsor). Men, det viktigaste är: luktsinnet går att öva upp och vässa genom regelbunden övning och ökad erfarenhet. Ta ett extra varv förbi örthyllan i mataffären, dofta lite extra på blommorna när du är i skogen.

    Eller, varför inte sniffa din älskling i armhålan…

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X