Annons
X
Annons
X

”Det är bättre att dö här där man får tänka vad man vill”

De kom som ensamkommande barn, men riskerar nu utvisning som vuxna män. Den brokiga Göteborgsfamiljen består i dag av sex ensamkommande afghanska ungdomar – och Kicki och Jan som gör allt för att de ska få stanna.

– Men det är ett rent lotteri, säger Kicki.

Svenskt flykting­mottagande
Javid, Dawod, Javad och Shareza med hunden Eros.
Javid, Dawod, Javad och Shareza med hunden Eros. Foto: Tomas Oneborg

– Kicki är bäst. Så jävla snäll och hon kämpar för oss. Några av oss bor här ”gratis”, för att hon bryr sig om oss, säger Dawod.

Han talar med hela kroppen, för han har så mycket att säga och så få ord. ”Mamma” Kicki och ”pappa” Jan, ser stolt på. Egentligen driver de ett familjehem, men tycker ”familj” räcker. För det finns kärlek i familjer, säger de och det gör det även i den brokiga skara som bor tillsammans i det stora huset utanför Göteborg.

– Varför gör du allt det här för oss Kicki? frågar Dawod plötsligt.

Annons
X

Kicki stryker håret ur ansiktet:

– För att jag älskar er. Ni är de finaste pojkar som finns. Unika. Vet ni vad det betyder?

Hemma hos Kicki och Jan är det alltid fullt vid köksbordet. De har förutom Dawod, ytterligare fem afghanska pojkar boende hos sig. Foto: Tomas Oneborg

2006 bestämde Kicki och Jan att öppna sin dörr för människor som hade det svårt. De egna barnen hade för länge sedan flyttat och för barnbarnen fanns alltid plats ändå. De berättar om en mamma med tre barn som behövde skyddat boende, en mor och hennes son från Syrien och en ensam 14-årig pojke i behov av ett hem för en kortare period.

Men så 2015 kom den stora flyktingströmmen och Kicki och Jan kände att de ville göra mer. I dag har de sex afghanska ungdomar boende hos sig. För stunden är fyra hemma.

Pojkarna talar lågmält medan de hjälps åt att duka fram te och smörgåsar. De två som kom först – Dawod och Shareza pratar numera en hel del svenska, går i skolan och har bott på den slingrande gatan vid havet i drygt ett och ett halvt år.

Kicki säger att hon aldrig kommer att ge upp sina pojkar. Shareza och Mehdi har båda skrivits upp i ålder och riskerar utvisning. Foto: Tomas Oneborg

Vi har landat här vid köksbordet i villan som ständigt byggs om för att det kom ett brev till redaktionen. Det var från Kicki och handlade om hur det kändes när man inte längre kan skydda sina barn. Om ångesten och oron det leder till.

– Vi står utan medel mot myndighetsbeslutet. Att Migrationsverket bestämt sig för att inte tro på våra pojkar. Om ålder och vad de varit med om. Och nu kan vi inget göra när de behöver oss som mest, säger Kicki.

Shareza har fått avslag på sin asylansökan, efter att ha skrivits upp i ålder. Oavsett vad han själv säger, de handlingar han har – eller den ålder lärarna uppskattat. Han befarar utvisning till Afghanistan. Men först är det tänkt att han ska flytta till ett boende för vuxna. Lämna huset, Kicki och Jan.

– Aldrig att jag ger upp mina pojkar, säger Kicki och visar upp en hög med papper, korrespondens med myndigheter och skola.

Sex afghanska pojkar har fått ett hem utanför Göteborg. Foto: Tomas Oneborg

Hon har stämt migrationsminister Morgan Johansson för brott mot FN:s barnkonvention och hets mot folkgrupp, eftersom hon anser att just de afghanska ensamkommande pojkarna har förfördelats i jämförelse med exempelvis syrier. Stämningen lades snabbt ned och Johanssons pressekreterare låter meddela att med 35 000 ensamkommande under bara 2015, så blir handläggningstiderna längre. Men också att fler från Afghanistan får stanna nu än tidigare, på grund av det förvärrade säkerhetsläget och IS framväxt i landet.

Vid det stora köksbordet tar Dawod sats:

– Jag fyller 18 år i maj och har väntat i ett år och tre månader på intervju, men ännu har jag inte hör någonting från Migrationsverket, säger han och skjuter upp kepsen i pannan.

Dawod fyller 18 år i maj och har väntat i femton månader på en intervju hos Migrationsverket. Foto: Tomas Oneborg

Kicki och Jan förklarar att det känns som om det är en medveten strategi från Migrationsverket, att dra ut på handläggningstiden så att pojkarna hinner bli myndiga under tiden.

Som många andra afghanska ensamkommande är det flera av de här ungdomarna som aldrig varit i Afghanistan, utan växt upp i Iran. De är hazarer – en förföljd minoritet – och till skillnad från majoritetsbefolkningen i Afghanistan shiamuslimer. Men oavsett religiös tillhörighet, så är det svårt att klara sig utan familj eller släkt i dagens Afghanistan.

– Vad jag gör eller vem jag är – om jag är 18 år eller yngre – det spelar ingen roll för talibanerna. En bomb är en bomb. Poff! Presidenten säger att landet är säkert, men han har själv fem livvakter och hans familj bor i USA, säger Dawod.

Shareza pratar i dag bra svenska och förklarar gärna sina känslor för Kicki. Foto: Tomas Oneborg

Jag undrar hur de ser på de svenska ålderbestämningarna och om de ljugit om hur gamla de varit under flykten. Shareza förklarar att han sa att han var 20 år i Ungern för att slippa tvångsförflyttas till ett barnhem, men att när han väl var i säkerhet i Sverige så berättade han sin verkliga ålder, men att ingen utanför den svenska familjen tror på honom. Hur det bryter ned och gör det svårt att fokusera på skolan. Framtiden gnager.

Javad, som är kristen, har hittills suttit tyst, men tar nu fram sin telefon och visar en bild av en vän.

– Han är död, tog livet av sig. Det är bättre att dö här där man får tänka vad man vill, än att bli dödad för sin tro i Afghanistan, säger han.

Kicki tröstar. Hon berättar om hur mycket pojkarna berikat hennes liv. Hur de har lärt henne att laga ny mat och om den frihet som finns i Sverige. Men också skyldigheter. Hon har predikat om svensk jämställdhet – och pratat om sex.

– Vi pratar om allt sådant öppet. Det är viktigt att pojkarna förstår vad som gäller i Sverige. Vilka lagar de förväntas följa och hur man uppträder mot varandra. Hur ska de annars kunna integreras?

Hon kräver att alla hjälps åt hemma och de handlar tillsammans. Väljer billigt för att få storfamiljen att gå runt, särskilt nu när bidragen dragits in för flera efter att de skrivits upp i ålder. Jan visar det senaste bygget – ytterligare ett sovrum – när de sista två pojkarna dök upp efter att ha farit illa på ett annat boende. Och att de alla lär sig snabbt.

Vad som händer de sex afghanska pojkar som i dag bor utanför Göteborg, vet ännu ingen. Men flera vittnar om att de hellre dör, än åker till ett Afghanistan de inte känner. Foto: Tomas Oneborg

Men hur går det utanför hemmet, är det lätt att lära känna svenska ungdomar? Frågan landar tungt. Tystnad, innan Shareza ler försiktigt och säger:

– Jag saknar svenska kompisar, men en svensk tjej i min skola började prata med mig på Snapchat. Sen träffades vi. Hon sa att jag var...speciell, heter det så? Och att jag pratade bra. Vi har träffats sedan dess. Nu säger hon att hon älskar mig och jag säger detsamma till henne.

Annars är svårt att våga skaffa kompisar. Det är språket som kärvar. De olika erfarenheterna. Och så det där som har hänt, unga afghaner som begått brott och sexuella övergrepp. Det spiller över. Gör människor misstänksamma.

– Det finns dumma. Och snälla. Och så finns några få som Kicki och Jan. Så är det överallt – i Iran, Sverige och säkert också i Afghanistan. Jag vill bara vara en vanlig människa, men många ser mig som terrorist, säger Dawod.

Det gör ont i Kicki när hennes pojkar berättar om att de blivit nedslagna på stan, inte accepteras och hennes oro är stor för att familjen snart ska splittras.

– Kan du förstå hur det känns när man inte ens kan skydda sin egen familj?

Annons

Javid, Dawod, Javad och Shareza med hunden Eros.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 7

Hemma hos Kicki och Jan är det alltid fullt vid köksbordet. De har förutom Dawod, ytterligare fem afghanska pojkar boende hos sig.

Foto: Tomas Oneborg Bild 2 av 7

Kicki säger att hon aldrig kommer att ge upp sina pojkar. Shareza och Mehdi har båda skrivits upp i ålder och riskerar utvisning.

Foto: Tomas Oneborg Bild 3 av 7

Sex afghanska pojkar har fått ett hem utanför Göteborg.

Foto: Tomas Oneborg Bild 4 av 7

Dawod fyller 18 år i maj och har väntat i femton månader på en intervju hos Migrationsverket.

Foto: Tomas Oneborg Bild 5 av 7

Shareza pratar i dag bra svenska och förklarar gärna sina känslor för Kicki.

Foto: Tomas Oneborg Bild 6 av 7

Vad som händer de sex afghanska pojkar som i dag bor utanför Göteborg, vet ännu ingen. Men flera vittnar om att de hellre dör, än åker till ett Afghanistan de inte känner.

Foto: Tomas Oneborg Bild 7 av 7
Annons
X
Annons
X