Annons

Ulla Gudmundson:Det andliga kulturarvets materialla boningar

Sofia Lilly Jönsson tilldelas Per Beskows pris 2020 för yngre akademiker/skribenter som verkar inom mötet mellan teologi, samhälle och kultur.
Sofia Lilly Jönsson tilldelas Per Beskows pris 2020 för yngre akademiker/skribenter som verkar inom mötet mellan teologi, samhälle och kultur. Foto: Rickard L Eriksson

Att byggnader och föremål bär på en inre mening visar författaren och musikern Sofia Lilly Jönsson i sin egensinniga tankebok ”Arosia”. Hon skriver ur ett svenskkyrkligt perspektiv men slår broar till det katolska.

Under strecket
Publicerad

När jag som femåring tvångskommenderats till högmässan i Rättviks kyrka brukade jag roa mig med följande fantasi: jag klättrade upp i den bakersta ljuskronan, satte den i gungning, slängde mig med ett apsprång till nästa, satte den i gungning, krokade armen om basen till triumfkrucifixet, kröp längs bjälken och gömde mig i predikstolens baldakin. 

Så kan ett barn skapa sin egen mening när det ställs inför en ogenomtränglig vägg av ljud, ljus och ord. Numera sjunger jag, läser med och förstår meningen med det som sker. Men den imaginära klättringen i ljuskronor och krucifix dyker upp i minnet när jag läser Sofia Lilly Jönssons bok "Arosia. En berättelse om människor och musik i Västerås stift" (Gidlunds förlag). Inte för att Jönsson rekommenderar just den aktiviteten, men hon tycker att det finns fler fysiska aspekter av kyrkorummet att uppleva än att sitta i bänken. De dolda vrårna och deras funktion. Sakristian, där prästen tar på alba och mässhake inför altartjänsten. Orgelläktaren – klättra runt bland piporna, sitta på pallen, känna på pedalerna. Se på storskärm en skicklig organists händer löpa över klaviaturen medan Bachfugan strömmar ut i rummet.

Annons
Annons
Annons