X
Annons
X

Desmond Tutu: Självreflektion och försoning recept för en prövad värld

(uppdaterad)

Nobelpristagaren skriver exklusivt för Under Strecket.

Vissa menar att Sydafrikas försoningsprocess efter apartheid bara sköt upp den svåraste uppgiften – att omfördela rikedom och minska ojämlikhet. Försoning är fortfarande den viktigaste ingrediensen i ett fredsrecept för en prövad värld, skriver sanningskommissionens ordförande Desmond Tutu.

Desmond Tutu var ordförande för Sydafrikas sannings- och försoningskommission. Till vänster Nelson Mandela på Bisho-stadion under presidentvalskampanjen 1994.
Desmond Tutu var ordförande för Sydafrikas sannings- och försoningskommission. Till vänster Nelson Mandela på Bisho-stadion under presidentvalskampanjen 1994. Foto: Greg Marinovich/IBL, Newspix/IBL

Fru Tutu finner stor tillfredsställelse i en liten skylt hon har hittat och placerat på spiselkransen: "Vi har alla rätt till våra (felaktiga) åsikter."

Den är självklart riktad till mig, men är faktiskt ganska djupsinnig. Om vi alla lyssnade lite mer, lade märke till vad vi hörde och tyckte lite mindre, skulle det utan tvekan gynna mänskligheten.

När vi talar om försoning är vi benägna att objektifiera begreppet och fokusera på att förlika skillnader i förhållande till, eller mellan, andra.

Annons
X

Men den svåraste delen av försoning är säkerligen att förlika sig med sig själv; att erkänna sina egna sårbar­heter, styrkor, svagheter och fördomar – att vi rentav inte alltid har rätt – och att acceptera sitt personliga ansvar.

Alltför få av oss stannar upp och reflekterar över att hur vi uppfattas av andra – utifrån vad vi säger och gör, var vi lever, hur vi lever och vilka de tror att vi är – kan skilja sig ganska mycket från hur vi uppfattar oss själva.

Detta gäller inte bara var och en av oss, som individer, utan även grupper av människor, familjer, samhällen och nationer.

Efter mer än 60 års äktenskap vet jag att det ibland är lättare att komma överens om eldupphör än att erkänna att man har fel. Men att få slut på ett gräl genom att enas om att grälet ska avslutas, utan att någon av oss erkänner hur vi  har bidragit till det, är ohållbart. Vi försvårar läkningsprocessen genom att avsvära oss den börda som det personliga ansvaret för negativa händelser innebär, och risken är att grälet upprepas.

I mitt älskade hemland, Sydafrika, var försoning en grundsten för vår politiska omvandling från apartheid­regim till demokrati.

Före vårt första demokratiska val 1994, förhandlades en interimistisk författning fram mellan tidigare politiska fiender, som formulerade ett behov av förståelse istället för hämnd, reparation istället för vedergällning, ubuntu i stället för bestraffning. (Ubuntu är ett mång­tydigt ord på flera afrikanska språk som betyder medmänsklighet och att människor inte kan existera oberoende av varandra.)

Förlagan till vår mycket högt prisade slutgiltiga konstitution, som antogs några år senare, förstärkte den nationella nödvändigheten av försoning och inkludering. "Vi, Sydafrikas folk, erkänner orättvisorna i vårt förflutna; hedrar dem som ett led i rättvisan och friheten i vårt land; respekterar dem som har arbetat för att bygga och utveckla vårt land; och anser att Sydafrika tillhör alla som bor i det, förenade i vår mångfald ", löd den.

1996 bildades en sannings- och försoningskommission (som jag fick äran att leda) som en officiell plattform där offer för apartheidepokens kränkningar av de mänskliga rättigheterna kunde delge sin sanning inför en trollbunden nation, och där gärningsmännen kunde ansöka om amnesti genom att ärligt redogöra för sina handlingar.

Det var en djupt skakande upplevelse; en slags korsning där mänsklighetens värsta fördärv och ädlaste form av humanitet möttes ... Den vilja att förlåta som några av dem som lidit allra värst visade, var inget annat än förundransvärd.

Men det borde inte ha slutat där. Det borde egentligen bara ha varit början. Sannings- och försoningskommissionens sista uppgift var att rapportera sina resultat och ­rekommendationer till regeringen. Kommissionen insåg att hållbar försoning är en långsiktig samhällsprocess och dess rekommendationer innehöll därför åtgärder för att hantera rasrelaterad socioekonomisk ojämlikhet, ­genom att exempelvis införa förmögenhetsskatt och ­kräva att börsnoterade bolag gjorde engångsbetalningar av en del av sitt substansvärde.

Desmond Tutu och Nelson Mandela, 1994. Foto: Jerry Holt/AP

Kommissionärerna menade att dessa rekommendationer skulle uppnå tre saker: skapa intäkter för att finansiera utvecklingen av bättre livskvalitet för svarta medborgare, begränsa klyftan (något) mellan rika och fattiga, och erbjuda en relativt bekväm mekanism för dem som gynnats av apartheid att göra någon form av betalning som ett personligt erkännande av sin skuld till sina landsmän. Det var en metod för att underlätta för bättre ställda medborgare att försonas med sig själva ...

Men varken dessa rekommendationer, eller rekommendationerna om att åtala förövare som inte ansökte om eller beviljades amnesti, implementerades av staten.

Vissa har kallat detta för kommissionens oavslutade arbete. Det satte effektivt stopp för den nationella försoningsprocessen. Familjer till offer för grova brott mot mänskliga rättigheter fick inte det avslut det innebär att få se förövare ställas till svars, medan de privilegierade i samhället inte fick det avslut som ett bidrag till uppbyggnaden av ett mer rättvist samhälle skulle ha gett dem.

Nu, nästan 20 år efter att kommissionens verksamhet, med få undantag, upphört, råder fortfarande samma gamla socio­ekonomiska status quo: om du är svart är du troligtvis fattig.

Enligt min uppfattning var det demokratiska Sydafrikas enskilt största bakslag det faktum att Madiba kände sig för gammal för att överväga en andra presidentperiod. Ingen kunde förneka att han hade förtjänat lugn och ro efter sin livstidslånga tjänstgöring, men när han drog sig tillbaka verkade drivkraften för ­försoning och en inkluderande, reparativ rättvisa vilja gå i pension med honom – i förtid.

Genom att avbryta försoningsprocessen satte den ­sydafrikanska regeringen stopp för möjligheten till en nödvändig omfördelning av rikedom och mark vid en tidpunkt då många av de rika skulle ha välkomnat möjlig­heten. Nödvändigheten av att minska ojämlikheten kvarstår …

Det ger mig stor ångest att vi betraktades som världens ledande exempel på tillämpningen av försoning för att lösa till synes olösliga meningsskiljaktigheter. Det sades att om vi kunde göra det, skulle det Heliga landets folk också kunna göra det. Sedan var det som om vi tappade andan. 

Medan vissa sydafrikaner nu ifrågasätter värdet av vår försoningsprocess, och argumenterar för att den bara sköt upp den svåraste uppgiften – att omfördela rikedom och minska ojämlikhet – är min uppfattning att försoning fortfarande är den viktigaste ingrediensen i ett fredsrecept för en prövad värld.

Vi har utvecklat fantastiska teknologier som har genererat otrolig rikedom och förvandlat den stora vida världen till en global by. Men denna utveckling har överträffat vår känslomässiga utveckling. Vi kan ha Facebook-vänner över hela världen men vi håller på att förlora kärnan i vilka vi egentligen är: medlemmar av en familj, den mänskliga familjen, Guds familj ...

Vi är alla skapade för kärlek och medkänsla. Det gäller den så kallade Bostonbombaren och den amerikanska fighterpiloten i Irak, liksom palestiniern som stoppas vid vägspärren och den israeliska soldaten som stoppar honom. Det syriska barnet i flyktinglägret och fransmannen som protesterar mot inflödet av flyktingar. Alla vi!

I de omedelbara efterdyningarna av terrorattackerna i New York och Washington DC, kända som 11 september-attackerna, bad jag att USA skulle reflektera över varför och hur sådana hemska händelser kunnat inträffa, i stället för att använda all energi till hämnd. Vad kunde USA ha sagt och gjort som bidragit till att ungdomar, som föddes för att älska, växte upp med ett sådant hat?

Det var ett tillfälle för självreflektion, för att erkänna våra gemensamma sårbarheter och svagheter och så ett frö till försoning. Vad vi i stället har sett är att positionerna hårdnat och  att de upplevda skiljelinjerna mellan "vi och dom" har fördjupats. Den enda som har tjänat på detta har varit vapenindustrin.

Varje dag ser vi, från våra bilar och i nyheterna, bevis på våra familjemedlemmars lidande. Barn som är sjuka, undernärda, rädda, fördrivna; familjer som flyr undan meningslöst våld, samhällen som kämpar för sina liv ­efter katastrofer.

För många år sedan var den slingrande vägen från Jerusalem till Jeriko ökänd som ett tillhåll för banditer och förbrytare. Om en samarit mötte en jude som blivit slagen och rånad, skulle få ha blivit förvånade om han gick förbi honom. Judarna och samariterna hyste då ytterst lite kärlek för varandra, och andra resenärer, inklusive en präst och en levit, hade redan passerat den lidande mannen utan att stanna och hjälpa till. Kanske fruktade de att det kunde vara en fälla.

Men i liknelsen som berättats av Jesus stannar samariten till, tar hand om den skadade mannen och ger honom skjuts till närmaste värdshus.

Det kan bara finnas en anledning till att samariten dröjde sig kvar. Hans mänsklighet vann över hans för­domar och oro för den egna säkerheten. Han såg judens lidande, vände blicken inåt och fann den medkänsla som vi alla blivit förprogrammerade med av Gud.

Han kunde inte gå förbi. Han kunde inte överlåta det till andra att hjälpa. Om han inte hade stannat, hur skulle han då ha försonats med sig själv?

Översättning: Johanna Wallin

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Desmond Tutu var ordförande för Sydafrikas sannings- och försoningskommission. Till vänster Nelson Mandela på Bisho-stadion under presidentvalskampanjen 1994.

Foto: Greg Marinovich/IBL, Newspix/IBL Bild 1 av 2

Desmond Tutu och Nelson Mandela, 1994.

Foto: Jerry Holt/AP Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X