Annons

Arne Melberg:Derrida och gästfrihetens evangelium

De sista 15 åren ledde Jacques Derrida sin filosofiska praktik i en etisk-politisk riktning. Tvetydigheten – destabiliseringen av det stabila – bar nu utopiska frukter och dekonstruktionen framstod som en affirmativ hållning, en livsbejakande strategi.

Under strecket
Publicerad

Från ungefär 1960 fram till sin död 2004 utvecklade Jacques Derrida en häpnadsväckande aktivitet som filosofiskt enmansföretag: han publicerade runt 50 böcker, undervisade i Paris och som reguljär gästprofessor vid flera amerikanska universitet, dessutom som gästföreläsare i alla tänkbara hörn av världen. Bara i Oslo, där jag är verksam, hade vi honom på besök två gånger på 90-talet: han trollband fullspikade auditorier, höll intensiva seminarier för särskilt inviterade, gav råd till mina doktorander på ett alltid lika uppmärksamt och vänligt sätt.

Det säger sig självt att en så omfattande verksamhet inte låter sig enkelt sammanfattas eller sättas på formel. Ändå förknippas Derrida just med en formel - ”dekonstruktion” - en term som han lite motvilligt adopterade, marknadsförde och anpassade till sina många intresseområden. Som ”dekonstruktör” anslöt han sig till traditionen från Nietzsche och Heidegger, där man siktade på ”destruktion”. Det som skulle destrueras var ingenting mindre än den västerländska metafysiken från Platon och framåt. Liksom sina föregångare kunde Derrida framställa sig som den ”siste” filosofen men till skillnad från dessa prövade han samtalets och förhandlingens väg.

Annons
Annons
Annons