Annons
X
Annons
X

Kärlek över rasgränserna fick imperiet att skaka

De var efterkrigstidens mest omskrivna par och deras äktenskap satte hela det brittiska imperiet i gungning. Idag har filmen ”A United Kingdom” som skildrar kärlekshistorien mellan Ruth Williams och Seretse Khama premiär.

(uppdaterad)
SvD:s kulturmagasin
Till vänster: Seretse och Ruth Khama med barnen Jacqueline och Ian Seretse i London 1956, på väg att återvända till Bechuanaland, nuvarande Botswana. Till höger: Rosamund Pike och David Oyelowo i ”A United Kingdom”.
Till vänster: Seretse och Ruth Khama med barnen Jacqueline och Ian Seretse i London 1956, på väg att återvända till Bechuanaland, nuvarande Botswana. Till höger: Rosamund Pike och David Oyelowo i ”A United Kingdom”. Foto: Keystone/IBL och Stanislav Honzik/Noble entertainment

I augusti 1949 flockades journalister från hela världen till Bechuanaland i södra Afrika – det som vi idag kallar Botswana. En fotograf hängde våghalsigt från ett litet propellerplan för att få bilder av en blank, blekgrön Chevrolet som färdades på den dammiga vägen mot Bangwatofolkets huvudstad Serowe. I framsätet satt Seretse Khama, Bangwatos kronprins, och hans hustru Ruth Williams Khama.

När de övernattade i staden Palapye, knappt fem mil sydost om Serowe, väcktes de mitt i natten av ett bländade ljus. En fotograf som låg gömd i buskarna försökte få en bild av de äkta makarna i sängen. I två år hade paret varit världens mest omskrivna – ständigt i blickfånget, i tidningarna och i biografernas journalfilmer.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Egentligen var det ingenting märkvärdigt med deras romans. Seretse och Ruth – båda i 20-årsåldern – hade träffats på en danstillställning i London 1947 och upptäckt att de skrattade åt samma saker och delade en kärlek till jazz. Men han var svart och hon var vit, i en djupt rasistisk tid. Deras äktenskap utmanade den rådande världsordningen, och förändrade historien.

    Annons
    X

    – Det var en enormt stor händelse då, som nu har glömts bort, säger Susan Williams, historiker och författare till boken ”Colour bar: The triumph of Seretse Khama and his nation”, på telefon från sitt hem i London.

    Foto: Keystone/IBL

    Seretse och Ruth Khama med barnen Jacqueline och Ian Seretse i London 1956, på väg att återvända till Bechuanaland, nuvarande Botswana.

    Boken ligger till grund för den bioaktuella filmen ”A United Kingdom”, som skildrar makarna Khamas kamp för att få leva tillsammans – en svindlande romantisk film med ett mullrande mörker i bakgrunden, en berättelse om förtryck och undfallenhet, men också om mod och uthållighet.

    Filmen är regisserad av den brittiska-ghananska regissören Amma Asante, som hoppas att biopubliken ska inspireras av huvudpersonerna.

    – Jag vill att publiken ska se möjligheterna som uppstår när kärlek och mod smälter samman. De var inte bara kära utan också oerhört modiga och ihärdiga i sin förmåga att hålla fast vid kärleken, berättar hon när jag träffar henne och huvudrollsinnehavarna Rosamund Pike och David Oyelowo på Londons filmfestival.

    Från första stund möttes paret av ett kompakt motstånd på alla sidor. Deras familjer var emot äktenskapet, och Bangwatofolket med regenten Tshekedi – Seretses farbror – i spetsen uttryckte djup besvikelse över att prinsen inte hade valt en av sina egna till ”nationens moder”. I grannländerna Sydafrika och Rhodesia, där den vita minoriteten styrde över den svarta majoriteten genom hårda raslagar, protesterade regeringarna högljutt mot att en svart man och en vit kvinna skulle leva tillsammans som kung och drottning i Bechuanaland.

    Men den starkaste kraften mot äktenskapet var den brittiska kolonialmakten. Bechuanaland var ett brittiskt protektorat – en koloni med visst självstyre – och den brittiska regeringen ville inte riskera sina viktiga handelsförbindelser med Sydafrika. Kolonialherrarna vägrade erkänna Seretse som kung, och satte snabbt in åtgärder för att få paret att lämna landet.

    Det koloniala missnöjet kom också inifrån landet. Den lilla vita befolkningen bemötte Ruth med öppen fientlighet. En dag när hon körde genom Serowe blev hon illamående och bad en förbipasserande om ett glas vatten. Han hämtade det, och efter en stund körde hon vidare. Händelsen blev ett samtalsämne bland de vita invånarna, och en kvinna kommenterade föraktfullt att ”om hon trodde att det tricket skulle få henne att bli hembjuden, då misstog hon sig rejält”.

    – De vita tog avstånd från Ruth för att hon såg ut som dem, men inte tänkte som dem. De kunde inte dechiffrera henne, de förstod sig inte på henne, säger Rosamund Pike som spelar Ruth i ”A United Kingdom”.

    Rosamund Pike och David Oyelowo i ”A United Kingdom”. Foto: Stanislav Honzik/Noble entertainment

    Pike har en lång rad romantiska kostymfilmer på meritlistan men är mest känd för sin Oscarnominerade roll som psykopaten Amy Dunne i ”Gone girl”. Hennes motspelare, brittisk-nigerianske David Oyelowo, fick sitt stora genombrott som Martin Luther King i ”Selma”. Oyelowo, som även är en av filmens producenter, greps av historien på ett djupt personligt plan. Han är själv gift och har fyra barn tillsammans med den vita skådespelerskan Jessica Oyelowo (hon spelar fru till en av kolonialtjänstemännen i ”A United Kingdom”).

    – Jag tittar aldrig på min fru och tänker ”jösses, du är vit!”. Hudfärg förlorar all betydelse när man är kär. Men det finns fortfarande många människor som tycker att äktenskap mellan vita och svarta är problematiskt, eller fel. Det märker jag när vi är i Sydafrika, eller i vissa stater i den amerikanska Södern – om vi håller hand på gatan så finns det en spänning i luften som vi inte känner av hemma i Los Angeles.

    Seretse Khama kom till England efter andra världskriget för att studera juridik. Men hans farbror Tshekedi hade också en baktanke. Under sina internatskoleår i det rasistiska Sydafrika hade Seretse kommit att tycka väldigt illa om vita människor, något som var en opraktisk hållning för en framtida kung i ett brittiskt protektorat (att han skulle förälska sig i en vit flicka ingick dock inte i planen). I universitetsvärlden mötte Seretse andra unga människor från kolonier som ville modernisera och demokratisera sina hemländer – framtida premiärministrar och presidenter.

    Ruth Williams å sin sida hade vuxit upp i skuggan av andra världskriget. Hon hoppade av gymnasiet för att bli ambulansförare åt flygvapnet, där hon hjälpte piloter som hade blivit beskjutna av tyskarna eller skadade i flygkrascher – ett arbete som satte djupa spår.

    – Hon konfronterades varje dag med liv och död, och det präglade henne. Hon tog friheten som kriget hade gett henne och använde den, det fanns inget utrymme i hennes liv för tvekan, säger Rosamund Pike.

    Bangwatofolkets huvudstad Serowe i Botswana var Seretse Khamas hemort. Bilden är tagen 1965. Foto: TT

    Det nygifta paret kom till Bechuanaland med en dröm om att hjälpa landet in i framtiden. Men kolonialherrarna hade andra planer. Efter sex månader i Serowe kallades Seretse till England för ett möte med kolonialkontoret. På plats i London möttes han av beskedet att han var förvisad från sitt eget land.

    Den officiella orsaken var att han låg i konflikt med sin farbror Tshekedi som hade varit emot äktenskapet, och att Seretses närvaro kunde skapa oro i landet. Men när en utredning som skulle belysa situation konstaterade att han var folkets val och en lämplig ledare, gömdes rapporten undan.

    Och när Seretse och hans farbror slöt fred hölls han ändå kvar i England, med allt vagare motiveringar från den brittiska regeringens sida. Det verkliga skälet till hans förvisning hölls hemligt: att premiärminister Attlee, och senare Churchill, inte ville stöta sig med Sydafrika och Rhodesia genom att sanktionera det ”olagliga” äktenskapet.

    – När jag gjorde research inför min bok häpnade jag över undfallenheten som den brittiska regeringen visade gentemot Sydafrika och Rhodesia och rasåtskillnaden där. Man hade ju makten att utmana apartheid, men man valde att inte göra det, säger Susan Williams.

    Ruth fick föda sitt första barn utan sin man vid sin sida. Bangwatofolket – som nu hade accepterat Ruth som sin drottning – ville inte låta henne åka till England, och hon ville inte lämna sitt nya hemland. Men ett halvår efter Seretses landsförvisning satte britterna henne och dottern Jaqueline på ett flyg till London. Det skulle dröja innan de återsåg Bechuanaland.

    Foto: Keystone/IBL

    Seretse och Ruth Khama med barnen Jacqueline och Ian i London 1956.

    Där försökte kolonialmakten tillsätta en ny kung, en släkting till Seretse, men folket vägrade att acceptera sin nya regent. De använde civil olydnad för att visa sitt missnöje, bland annat i kgotlan – en sorts parlamentarisk samling där alla Bangwatos män fick delta.

    Det fick Sir Evelyn Baring, brittisk högkommissionär för södra Afrika, uppleva när han reste tusen engelska mil för att offentliggöra Seretses bannlysning inför kgotlan i Serowe. Han anlände i vit paraduniform och en Napoleonhatt med vita fjädrar, och med ett följe av tjänstemän i nypressade tropikkostymer – men den ståtliga kortegen fick ställas in. Inte en enda svart invånare dök upp. Bangwatofolket vägrade samarbeta med stormakten som hade stulit deras kung.

    Ända från början gjorde makthavarna sitt bästa för att svartmåla makarna. Bland annat gödde man pressen med nidbilden av Ruth som en aningslös ”maskinskriverska”. I själva verket var hon kontorist – med egen sekreterare – på ett försäkringsbolag, fram till bröllopet med Seretse (då fick hon helt sonika sparken).

    Men pressens hårdbevakning av Ruth och Seretse hade en positiv bieffekt. När Seretse gav sin sida av saken i syrliga intervjuer möttes det världsberömda paret av ett överväldigande stöd från allmänheten. Den brittiska regeringen utsattes för organiserade påtryckningar från många olika håll, inklusive en rad parlamentsledamöter. När kolonialkontoret vill tvinga Seretse att ta ett jobb inom administrationen på Jamaica (han tackade bestämt nej) frågade en labourledamot sarkastiskt: ”Varför Jamaica? Fanns det inga lediga poster på Sankta Helena?”

    Protesterna lönade sig. Det brittiska imperiet började långsamt vittra sönder, allt fler kolonier krävde självständighet och paret hade folket i bägge länder på sin sida. I oktober 1956, mer än sex år efter att de hade tvingats lämna landet, kunde familjen Khama återvända till Bechuanaland. Villkoret var att Seretse gav upp sin titel och blev en vanlig medborgare. Men ingen kunde hindra honom från att engagera sig politiskt, och 1962 bildade han Bechuanaland Democratic Party (BDP).

    Ruth och Sereste Khama 1964. Foto: Dennis Royle/AP

    1965 gick partiet storsegrande ur de första fria valen i landet som året därpå blev den självständiga republiken Botswana, med Seretse Khama som dess förste folkvalde president. Under hans tid vid makten omvandlades Botswana från en av de tio fattigaste länderna i världen – det fattigaste i Afrika – till den snabbast växande ekonomin i världen.

    Framgången berodde delvis på diamantfyndigheter, som utan BDP:s frihetskamp hade fallit i imperiets händer. Ruth engagerade sig för kvinnors rättigheter i Botswana och startade Röda Korset-center runt om i landet. Parets äktenskap blev fortsatt lyckligt, och de fick fyra barn tillsammans. Deras äldste son Ian Khama valdes 2008 till Botswanas fjärde president.

    Berättelsen om Ruth och Sereste är som gjord för Hollywood med sin blandning av storpolitik och romantik, och det tycks underligt att den har kunnat falla i glömska. Kanske hänger det ihop med hur Afrika brukar skildras i amerikansk och europeisk film: som en dödsskuggans dal. Folkmord, korruption, sjukdom och svält bildar fond åt berättelser om barnsoldater, gruvslavar och galna despoter. Eller som den ständigt Nobelpristippade kenyanske författaren Ngugi wa Thiong’o uttryckte det i essäboken ”In the name of the mother: reflections on writers and empire” 2013: ”Ord från afrikanska språk används till och med som repliker åt varelser från yttre rymden”.

    – Det är inte bara det att filmerna handlar om skurkar och blodsdiamanter och elände – ofta förmedlas berättelsen också genom en vit person. Som i ”The last king of Scotland”, där Idi Amins Uganda skildras genom en skotsk läkares upplevelse, säger Susan Williams.

    Hon delar åsikt med den polske journalisten Ryszard Kapuscinski, som ofta besökte afrikanska länder och skrev att kontinenten är ”en veritabel ocean, en egen planet, ett varierat, enormt kosmos. Bara genom den största förenkling, av bekvämlighet, kan vi säga ’Afrika’. I verkligheten, förutom som en geografisk benämning, existerar inte Afrika”.

    Sedan framgångarna med ”Selma” har David Oyelowo använt sina Hollywoodaktier till att aktivt leta efter filmprojekt som ger andra bilder av Afrika. Förutom ”A United Kingdom” är han också bioaktuell med ”Queen of Katwe”, om en elvaårig flicka i Kampalas slum som upptäcker att hon har en gudabenådad talang för schack.

    – Jag är så nöjd – båda filmerna är regisserade av kvinnor, och där finns inte en vit frälsare så långt ögat kan nå. Och de har universella teman som alla kan identifiera sig med: en kärlekshistoria, en flicka som vill uppnå sina drömmar. Om man bara visar upp de typiskt afrikanska problemen så är det så lätt för publiken att tänka ”det där har inget med mig att göra”.

    När Susan Williams reste till Botswana för att göra research till ”Colour bar” tvingades hon, som vit brittisk kvinna, att omvärdera sin egna fördomar om Afrika.

    – Jag nådde en vändpunkt. Först tänkte jag på Seretse och Ruth som offer, och det var de ju. Men att beskriva dem som offer är ändå inte rätt, för de triumferade över förtryck. När jag insåg detta förändrades min berättelse, säger hon.

    Filmen spelades in på plats i Botswana, bland annat i huset där Ruth och Seretse bodde under sin första tid tillsammans i landet. Det var förfallet men rustades upp av filmarbetarna, och har nu blivit museum. På samma sätt har filmen fått unga människor i landet att upptäcka historien om paret Khama, som hade fallit i glömska även bland botswanierna själva.

    – I skolan får de lära sig om David Livingstone och hur han ”upptäckte” Afrika. Där kan man se spåren av kolonialismen, i vilken historia som lärs ut och vad som går förlorat. Det gjorde det dubbelt så viktigt för oss att filma i Botswana och göra verkligheten rättvisa, säger David Oyelowo.

    I Botswana fick ”A United Kingdom” en högtidlig galapremiär i höstas, i samband med firandet av landets 50-årsjubileum som självständig nation. Susan Williams var på plats, och blev rörd över mottagandet – människor som stod upp i bänkraderna och ropade ”pula!” (det botswanska ordet för regn, som används för att uttrycka glädje och uppskattning). Hon deltog också i andra jubileumsfiranden, överallt med det gemensamma temat ”nu bygger vi framtiden”.

    Seretse och Ruth Khama i Haifa i Israel 1966. Foto: AP

    – Det var så gripande, alla dessa unga människor, så fokuserade på att tala om framtiden. Det var otroligt! Att komma hem till Brexit-England och en trött längtan tillbaka till det förflutnas parader, med tomt prat om det stora imperiet – det var en enormt skarp kontrast, och ganska nedslående.

    Hon talar om skillnaden mellan hur britterna ser på sin koloniala historia och hur till exempel Tyskland har hanterat sitt skamliga förflutna.

    – I Tyskland säger man ”vi måste lära oss av detta”, men i Storbritannien är det tvärtom. Många britter är stolta över imperiet, och i vårt nuvarande politiska klimat frodas den känslan. Och då ska man komma ihåg att det som den brittiska regeringen gjorde mot Sir Seretse och Lady Khama var hemskt och fel, men ändå bleknar det i jämförelse med vad Storbritannien gjorde i andra länder, som i Kenya. Tusentals människor mördades och torterades. Och i Indien – över hela imperiet – utfördes de mest fruktansvärda, onda saker.

    Seretse Khama dog 1980. På hans grav, bland anfäderna på en kulle i Serowe, finns en sorts programförklaring ingraverad: ”Världen är min kyrka, att göra gott min religion”. Ett av kondoleansbreven hade Robben Island som avsändaradress – Nelson Mandela har många gånger beskrivit paret Khama som förebilder för den sortens ledare han ville bli.

    Ruth Williams Khama gick bort 22 år senare, och begravdes vid Seretses sida. Hon förblev i sitt nya hemland fram till sin död, och trotsade därigenom med råge de kolonialtjänstemän som på 40-talet tvärsäkert spådde att hon snabbt skulle tröttna och flytta tillbaka till London. Det var när Susan Williams våren 2002 läste dödsrunorna över Lady Khama (som blev hennes namn efter att Seretse adlades av drottning Elisabeth II 1966) som intresset väcktes, det som så småningom skulle resultera i en bok.

    Vad skulle du ha frågat dem om ni hade hunnit träffas?

    – ”Hur lyckades ni undvika att bli bittra?” Det tycker jag är helt fantastiskt, att de aldrig blev bittra. Kanske berodde det på att de älskade varandra så mycket, att de fick så mycket lycka av att vara tillsammans.

    Fotnot: ”A United Kingdom” har svensk premiär den 10 mars.

    Annons
    Annons
    X

    Till vänster: Seretse och Ruth Khama med barnen Jacqueline och Ian Seretse i London 1956, på väg att återvända till Bechuanaland, nuvarande Botswana. Till höger: Rosamund Pike och David Oyelowo i ”A United Kingdom”.

    Foto: Keystone/IBL och Stanislav Honzik/Noble entertainment Bild 1 av 7
    Bild 2 av 7

    Rosamund Pike och David Oyelowo i ”A United Kingdom”.

    Foto: Stanislav Honzik/Noble entertainment Bild 3 av 7

    Bangwatofolkets huvudstad Serowe i Botswana var Seretse Khamas hemort. Bilden är tagen 1965.

    Foto: TT Bild 4 av 7
    Bild 5 av 7

    Ruth och Sereste Khama 1964.

    Foto: Dennis Royle/AP Bild 6 av 7

    Seretse och Ruth Khama i Haifa i Israel 1966.

    Foto: AP Bild 7 av 7
    Annons
    X
    Annons
    X