Recension

Fjäriln vingadDeprimerande excess i ”roligheter”

Under strecket
Publicerad
Annons

Det mest förvånande med debutromanen Fjäriln vingad av Stefan Eriksson är att det dröjer till sidan 101 innan adjektivet ”eminent” uppträder. Denna den mest studentikosa av språkets alla glosor borde annars ha spelat en framträdande roll i det mest studentikosa tryckalster jag träffat på sedan senaste Stockholmsquarnevalen.
”Fjäriln vingad” är en formligen overallklädd roman, uppenbarligen författad av någon potentiell spexmästare eller karnevalsgeneral, som beslutat sig att viga sin begåvning åt litteraturen i stället.
Låt oss sammanfatta. Tre skojfriska gamänger kläcker en festlig plan för att lura i världen att ett oljeraffinaderi ska uppföras i Hagaparken. Varför? För att de är så festliga, såklart.

Detta blir upptakten till en ”dråplig”, ”sanslös” etc, etc skröna med fler och mer tröttsamma turer än en vänsterpartistisk partikongress. Samhällskritiken är blodig. Medverkande politiker bär namn som Eskil Columbus, George Fårman och Carl Gustav Gilbert Nyderén (ha ha). I många scener dricks sprit. Berättartekniken försöker göra en dygd av den tvångsmässiga svadan: ”Färden till Affes hus förlöpte utan större missöden, förutom en incident på Munkbron när Affe körde bilen över kajkanten rakt ned i vattnet så man fick tillkalla röjdykare och lyftkran för att få upp bilen på vägbanan igen.”
Så håller det på i nästan 400 sidor. Och eftersom den konstnärliga metoden bestått i urskillningslös pratsamhet har en del roliga idéer och situationer verkligen slunkit med i svepet; men de förjagas genast ur läsarens medvetande av nästa flåsiga infall eller oberättigade utvikning.
Det är så deprimerande som bara någonting som försöker vara roligt kan bli.

Annons
Annons
Annons