Deportees slår ett slag för modern country

När man skulle beskriva Deportees dammade man av den gamla etiketten countrysoul. Men debutanterna från Umeå värjer sig mot alla retrotendenser, och letar sitt idealsound inom r‘n‘b och modern country.

Under strecket
Publicerad
Annons

Med falsettsång, banjo och mainstreamproduktion låter Deportees både udda och märkligt radiovänliga på samma gång. Inte så att countrysoul skulle vara unikt, inte någon av ingredienserna heller, egentligen. Det är bara det att spåren leder åt så, för svensk publik, oväntade håll. Som till modern amerikansk mainstreamcountry.
Peder: Vi har ju lyssnat jävligt mycket på gamla countryprylar också, och gammal bluegrass. Klassiker, Hank Williams och Merle Haggard. Men vi älskar nya prylar från Nashville, huvudfåran, som Dixie Chicks och Alan Jackson.
Peder heter Stenberg i efternamn och hans bror heter Anders. Sommaren 2003 spelade de, tillsammans med bröderna Jonas och Mattias Lidström in en tvålåtars demo i en studio i Umeå. Och sen gick det snabbt.
Peder: Det är ingen lögn, vi skickade ut den på söndag, och på måndagen började det ringa. Vi bestämde oss ganska snabbt för Dolores. De gillade kvaliteten och ville att vi skulle spela in skivan i samma studio.

Till sin hjälp hade de Tomas Hedlund på trummor,
producenten Måns Lundberg och Anders Pettersson som lade till pedal steel, banjo och gitarr. För att skivan skulle få ett modernt sound finputsades den sedan av producenten Ed Tuton i New York. Som blev förvånad när han hörde om bandets influenser.
Peder: Han kommer ju från indiehåll, så han trodde vi skulle prata om Ryan Adams och Townes van Zandt och sånt. Och så satt vi och pratade om Nashville. Jag kan ju till exempel tycka att Shania Twain, att hennes produktion kan vara schysst, även om det kan låta vulgärt ibland, med stora trummor och gitarrer, och den falangen av samtida country ligger ganska nära r”n”b och hiphop.
Anders: Fast jag håller ju inte Shania så högt.
Peder: Singlarna kanske inte är så bra, men det kan låta bra. Man tar till de möjligheter som finns för att förstärka sina låtar.
Jonas: Ta Alan Jackson. Han har en fantastisk röst och han vill naturligtvis ha den allra renaste ljudbilden han kan få. Sen vill han hellre ha ett digitalpiano än en riktigt bra flygel, och det kan vara svårt
att förstå.
Peder: Vi har ju inte gått riktigt lika långt som Alan, men den hållningen, att han vill ha ett digitalpiano, det är ju så långt ifrån vad man lärt sig, och hur man resonerar själv.
Jonas: Man måste förstå att folk inte gör så här av sämre vetande. De vill att det ska låta så, och det kan man inte bara avfärda.
Peder: Fast ibland kan man ju bli feg och undra om det verkligen märks, den här vägen vi gått med indiependenttänk, punk och politik. Det är ju först då det blir intressant att ta in de här elementen vi har gjort. Det är ju inte intressant i sig att gå in i en dyr studio och använda digitalpiano.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons