Annons
Recension

Hyresgästen (Le locataire chimérique, 1964)Den yttersta förnedringen

LJUDKÄNSLIGT. Den skötsamme hyresgästen vill bara njuta av sin bostad i storstaden, men hamnar i ett gåtfullt och snärjande sammanhang som slutar i förnedring. Hedi von Born har läst en svart klassiker som framför allt blev populär genom Polanskis film.

Under strecket
Publicerad

Det händer plötsligt en dag! Edward Lear, nonsensdiktningens fader, utvecklar en besvärande ljudallergi, en reaktion som är kusligt ihållande eftersom det handlar om 473 katter i Paris, som åtföljs av 40 osnutna ungar i Schweiz. Lear, som ständigt levererar en ström av verser åtföljda av krumeluriga teckningar, måste för en gångs skull lägga ner stift och penna och konstatera att tiden är ett ingenting, som i enstaka fall kan besegras genom en förtvivlad munterhet, väl inövad och anpassad för kritiska situationer. Edward Lear föddes i Highgate 1812 och dog i San Remo 1888. Som versmakare och nonsensartist skulle han kunna vara kusin till mångsysslaren
Roland Topor (1938–1997). De var båda extremt ljudkänsliga och Topor tyckte om att berätta att hans kusliga roman
Hyresgästen hade verklighetsbakgrund. En sommar hade familjen hyrt rum bredvid en kvinna, Adrienne D, som trakasserade dem så fort de gav minsta ljud ifrån sig. Det uppdagades senare att den ljudkänsliga kvinnan drev en illegal abortklinik, hennes nerver klarade inte hanteringen. Det blev första lektionen i fasadhållning eller konsten att verka normal trots att motsatsen föreligger.

”Hyresgästen” filmades av Roman Polanski på 70-talet och får nog räknas som en svart humorklassiker om man i begreppet innefattar ingredienser från surrealismen, från den så kallade paniska rörelsen, Panique. Rörelsen, som blev kortlivad, växte fram ur ett möte mellan dramatikern Fernando Arrabal och chilenaren Alejandro Jodorowsky. Jodorowsky hade sysslat med teater i Mexico och bland annat satt upp Strindberg och den så kallade exilsurrealisten Leonora Carringtons pjäs ”Pénélope”. Han blev med tiden mycket besviken på André Bretons oförmåga att hänga med i de nya uttrycksmedlen som science fiction och rock.

Annons
Annons
Annons