X
Annons
X

Manfred Björkquist: Den unga generationen och teknikens tidsålder

Artikelförfattaren Manfred Björkquist (1884–1985) var präst och biskop i Stockholms stift 1942–54.
Artikelförfattaren Manfred Björkquist (1884–1985) var präst och biskop i Stockholms stift 1942–54.

Har man vuxit upp i en norrländsk skogsbygd, kan man som femtioåring överblicka teknikens tidsålder i den mån den fått betydelse för livssyn och praktisk livsgestaltning.

Slagornas eggande sång på tröskplatsen hör med till minnena från barndomsårens frostiga höstmorgnar. Symaskinen var då ännu ett sällsynt och dyrbart husgeråd. Till de tidiga marknadsminnena hör upplevelsen av den märkliga fonografen. Bilen var ännu för den unge studenten ett oprövat fortskaffningsmedel. Flygmaskinen tillhör de senare årens erfarenhet.

Vad har tekniken betytt för livssyn och livsgestaltning? Oändligt mycket. Det mesta undandrar sig väl ännu vår uppskattning.

Den yttre verkligheten har dragit uppmärksamhet och intresse till sig. Där sker det stora, det påtagligt framgångsrika – i samband med teknikens utveckling. Därför blir denna värld lätt modellskapande. Maskinen blir modell för människan. Själva värdeskalan påverkas av dess krav. Mången känner bättre sin bil än sin själ. Sten Selander har dråpligt fångat en viss variant av typen. 

Annons
X

Själsliv, vad gör det för nytta? Man är väl ingen mamsell.
En som pratar om Goethe och går på konsert varje kväll. 
Åh nej, man är väl en karl, som längesen vuxit ur samvetsfrågor och folkdans och annan s.k. kultur.
Böcker och byster och sånt kan duga åt vetenskapsmän,
men en karl, en affärsman som sköter smart sin affär,
han har verkligen annat att tänka på än sånt där. 

 

Teknikens fostran har förvisso sin obestridliga förtjänst. Det sakliga draget, sinnet för redbarhet och enkelhet, för ändamålsenlighet och målmedvetenhet odlas i teknikens atmosfär liksom i idrottens. Där lönar det sig ej med fusk. Men denna saklighet kan lätt få människan att underskatta de osynliga bärbjälkarna i livet, det som ej låter sig beräknas men som ändock är omistligt. Man får bittert lära känna dess värde då dessa verkligheter begynna svikta.

Teknikens värderingar, där det sista fabriksmärket är det bästa, ha, såsom vissa kulturkritiker observerat, bidragit att skapa den kult av det moderna, som nu bedrivs på allsköns kulturmarker. Den äkta humanismen har mot det moderna satt det klassiska. Om en radioapparat av år 1934 är bättre än en radioapparat av 1925, är det inte sagt att t.ex. en sentida moralkodex är bättre än prövad gammal livsvisdom.

Denna artikel var införd i SvD den 23 december 1934.

Genom tekniken har livet blivit rörligare. De slutna, avskilda miljöerna försvinna. Radions budskap letar sig väg till den avlägsnaste skogsby. Erfarenhetsstoffet ökas oerhört, men tid och förmåga att genomtränga detsamma avta. Den stora massan av dagens nyheter kan icke på något sätt personligt angå mig. Stoffet kan därför ej inarbetas i min erfarenhet, ej personligt tillägnas. Bråtar av döda fakta flyta kring på vår själs vida vatten. Sådant ökar hemlöshetskänslan i livet. Jag tänker ej utan vemod på den gamle i min hembygd, som var hemma i sin bibel, verkligen hemmastadd där. Han hade tillägnat sig en klassisk tanke- och livsvärld.

Den passiva tillägnelsen blir en kulturfara, för vilken skola, kyrka och bildningsrörelser skulle känna ett gemensamt ansvar. Denna upparbetade mottaglighet utan personlig tillägnelse, ökar i hög grad förutsättningarna för en opersonlig opinionsbildning – den sanna demokratiens stora inre fiende. Utsattes en sålunda mottaglig massa för den tekniskt fulländade, moderna propagandaapparaten, kan resultatet bli katastrofalt för humanism, religion och all högre kultur. 

Denna fara ökas genom farten i den moderna livsprocessen. Även här har tekniken varit idealbildande – maskinen har blivit livsmodell. I teknikens värld gäller med rätta regeln: ingen tidsförlust! Snabb expedition! Men livet i djupare mening skall icke expedieras utan levas. Allt personligt liv kräver besinning, ro och rymd. Livsrytmen är här dröjande och lugn. Kärlek och vänskap, uppfostran och hemliv, studiearbete och konstnärskap – allt sådant kräver växandets ro. Allt organiskt liv måste ha sin tid. Det som lever har ej brått. Blomman, veteståndet, trädet ha ej brått. Människohjärtat har ej brått. Farten på det inre livets marker är fientlig mot livet.

Nu är det icke långt mellan människornas hus
men långt mellan hjärta och hjärta,

sjöng nyss en ung skald.

Det kan ej begäras, att den tekniska kulturen med sina resurser skall kunna skapa en verklig människogemenskap. Men till dess debetkonto hör, att den alltför starkt länkat uppmärksamheten på sammanlevnadens yttre villkor. Man har förbisett det viktigaste. Det är gott med hyggliga bostäder, hygien, komfort, samfärdsmedel och allt som kan skapa trivsel och sundhet i våra samhällen, men allt detta kan icke lätta ensamhetens vånda eller mätta den hunger efter ett du som ropar ur varje själ. Den moderna arbetskulturen har sönderslitit många gamla förbindelser och tärt på ömma band – men vad har den kunnat giva i stället? Arbetsgemenskap, intressegemenskap inom grupper som kämpat med andra grupper – klasskänsla, föreningsanda – men sådant räcker ej. Sådant kan ej ersätta hemgemenskap, släktens och familjens sammanhållning, hembygdens och socknens förtroliga atmosfär, det levande fosterlandets mäktiga omslutande trygghet. Personligheterna isoleras såsom personligheter men sammanhopas i väldiga massor av halvpersonlig karaktär. Kollektivismen har gått segrande fram. Men nu vaknar hungern efter en djupare gemenskap. Därom skola morgondagens frågor röra sig.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Teknikens anda medför lätteligen en nivellering. Där maskinen blir både skaparen och livsmodellen, där blir människan själv något av ett fabrikat. Det ursprungliga, unika förkväves. Hon likformas, likriktas. Ja, denna likformning anammas som ett högsta moraliskt krav. Personligheten är ej utan skuld till detta nödläge. Friheten har alltid en benägenhet att överskrida självsvåldets gräns. Det finns mycket av hänsynslös rovdrift, av rå eller förfinad själviskhet, av unken njutningslystnad, som skyddat sig bakom frihetens namn. Själva frihetsidén i dess negativa form är en sönderfrätande idé som slutar med att förtära sig själv. Sådan frihet förtjänar intet förbarmande. Den självpysslande och självtillräckliga individens tid är denna gång förbi... Men det gäller att se upp, så att ej samtidigt det omistliga i personlighetsvärdet går till spillo. Skola, kyrka, bildningsarbete, det andliga skapandets folk, måste slå vakt kring det djupare personlighetskravet, som betyder frihet att få tjäna efter personlighetens egen lag och art.

"Vi ha blivit svagare och motståndslösare på grund av en materiell kultur, som givit vår timliga komfort allt, men vår ande ingenting", skrev i våras en känd svensk konstnär. Hans ord gav eko. Sådana vittnesbörd komma från skilda andelivets domäner. Personligheten kräver sin inre värld, ur vilken den kan hämta kraft att hävda sig i det yttre livets hårda villkor. Det är denna inre värld som många nu längta till.

Och därmed ställa vi in våra förhoppningar i annan riktning än den föregående generationen.

Den tekniska kulturens människa hade ofta fästat förhoppningar vid tekniken som den aldrig skall kunna infria. Förhoppningarna voro fel inriktade. Man trodde, att tekniken skulle skapa det nya lyckoriket genom de yttre villkorens stadiga förbättring. Det vore orätt att ej erkänna vad som vunnits genom lättandet av livets villkor. Men lyckoförhoppningarna skola aldrig på den vägen infrias. Vi behöva blott påminna oss, att tekniken också skapat ständigt nya behov och därmed nya möjligheter också till missnöje. Det kan vara skäl att lyssna till den store uppfinnaren Diesels sista ord: "Om hela saken tjänar något till, om människorna därigenom bli lyckligare, det kan jag nu ej avgöra." Behoven öka alltid i snabbare takt än resurserna för deras tillfredsställande. Så uppstår alltid en brist på balans mellan önska och få. Och tror man, att något samhällssystem skall kunna tillfredsställande svara för den balansen, så har man väl grundligt underskattat både den mänskliga merhungern och den mänskliga egoismen, som aldrig kan botas utifrån. Det bör ju ock ihågkommas, att framåtandan som oftast är nära förbunden med obändig självhävdelse. 

Ja, kan teknikens kultur med egna resurser ens lösa sina egnaste problem? Själva samarbetet innesluter en mångfald socialetiska frågor. Ledareproblemet är ett personlighetsproblem av svårlöst art. Men jag stannar icke därvid. Jag förbigår ock de frågor, som hänga samman med de ständigt uppdykande desperata drömmarna om en återgång till ett förtekniskt stadium. De må vara förklarliga men kunna ej tagas på allvar. Men det är fråga om att göra allvar av den enkla sanningen, att hela den tekniska apparaten ju endast kan vara ett medel, ett redskap, en tjänare. Det är detta som vårt släkte i sin utåtvändhet och sin berusning inför teknikens resultat varit i färd med att glömma bort. Tekniken löser icke historiens stora problem. Snarare ställer den detta problem väldigare än någonsin. Tekniken har ställt oanade maktresurser i människans tjänst – resurser på ont och gott – resurser, laddade med maktens frestelser, resurser, redo att brukas i uppbyggandets tjänst såväl som i förstörelsens. Historiens antingen-eller blir skrämmande stort. Siare ha låtit oss fasa inför ett nytt världskrigs sataniska möjligheter – men de ha ock manat fram drömmar om mänskliga paradis. Felet var att dessa paradis voro alltför mänskliga. Uppfattningen om människan svänger nu mellan blåögd optimism och nattsvart pessimism. I varje fall, människoproblemet tvingar sig åter in mot centrum. Framtiden beror ej på maskinen – utan på människan bakom maskinen. Och människoproblemet är ej längre själsharmoniens problem. Frågeställningen har redan på denna punkt passerat psykoanalysens svarsmöjligheter. Vi fråga efter ledning, ej efter själsharmoni och sinneslycka. Vi fråga efter inspirerad ledning – ledning ej ur rationella överväganden, som ändå aldrig kunna omspänna den väldiga anhopning av omständigheter som utgöra den innevarande situationen. Icke efter politiker och direktörer eller nationalekonomer och sociologer ropar tiden – utan efter profeter. Intet ont därför om de övriga.

Men även denna paroll innebär icke en lösning utan ett problem. Blodets profeter ropa somligstädes högljutt. Men ha vi icke här uppe i Norden en helig plikt att lyssna till de budskap, som mättade av historiens erfarenhet giva framtidens lösen? Kyrkans barn veta väl att ledningen icke vinnes ur kloka beräkningar, ur en summering av gjorda erfarenheter. De veta något om gudomlig uppenbarelse, om ledarens ansvar, öga mot öga med den levande Guden. De veta något om samvetets brännande närhet av den Helige. Men de veta ock, att den Gud, som rensar ut avfall och döda ben och som alltjämt skapar nytt i världen, också är den heliga historiens makt, som låter det förflutna ingå som en förberedelse i det som förehaves i nuet och som föder framtiden. Framför allt veta kyrkans barn, att ingen ledning är trygg som ej har förbindelse med den klassiska tid, då Jesus Kristus vandrade här på jorden. Det drama som då nådde sin höjdpunkt inom ramen av årtionden – det fortsätter nu i kyrkans liv under årtusenden. Kristendomen har icke uttömt sina möjligheter. Bäst vi dömde den såsom förbrukad, träder den in i nuet såsom den makt, kring vilken händelserna åter vända sig. Då sker ett nytt stort anbud från Gud till människan. Då öppna sig åter dörrarna på glänt till den framtid, som kallas Guds rike. Då ljuder på nytt det gamla ropet. "Himmelriket är nära".

Har detta rop något att säga ungdomen i den tekniska tidsåldern? Förvisso. Den väldiga vinst, som tekniken berett, skall bärgas undan förstörelsens makter. De väldiga resurser, som uppfinnare, organisatörer, arbetets fältherrar och arbetets härskare skapat, skola bli den viljas redskap, som vill oss alla väl, som vill människans räddning ur själviskhet och hat. Vilken av tidens ledare kan jämföras med den hövding, som gav livet för sina vänner och för sina fiender? Vilken förtjänar att bli släktets hövding, vilken har rätt till makten? Vilken skapar den anda, ur vilken en ny tid skall födas?

Don tekniska tidens ungdom är saklig och illusionsfri – där den är som bäst. Finns någon som sett mer oförvillat på människan än Kristus? Det är för mången det kusliga med honom; man blir sannerligen genomskådad, själen blir röntgad. Han ser de demoniska djupen utan att förtvivla – han ser den strålande idealiteten utan att tilltro den att reda sig själv. Han tror på människans förvandling, nyskapelse – den förkomne stackarens likaväl som idealistens. Därför överlever han skiftningarna mellan realism och idealism. Han passar lika väl eller lika illa för båda.

Han ställer oerhörda krav – men han bär själv de bördor han pålägger.

Då människan genom honom befordrats till en saklig syn på sig själv – då mognar hon för hans ledning. Får hon sedan värma håg och hjärta vid hans eld – blir hon än mer lyhörd.

Kristi ledning befriar ej från nödig utrustning och sakkunskap. Tvärtom. Den är intet hemligt orakelspråk, viskat in i själen under mystiska timmar. Nej, han ger sina order åt den som står fullrustad på sin post. En man vid statens roder får sina order, en mor i sitt hem får sina order. Varje post är viktig, ingen utrustning är överflödig. I denna vanskliga tid är det nödigt att främst bedja om lydiga Kristi tjänare just på de ledande posterna. Den unga generationen må forma sitt leda ideal i Kristi anda. Tiden får de ledare den begär. Vi ha haft nog av ledare, som lyssnat nedanefter, vi behöva ledare, som lyssna ovanefter. Som gå i sin tjänst med full vetskap om svårigheter och besvär – men trots allt väntande på det underfulla, som kan ske mitt i vardagen, det underfulla som fyller arbetslivet med mening och vänner, med syftning och hopp. Då världsskymningens mörker vill kväva släktet – då är Kristus som starkast. Då börjar kyrkan hoppas. Så har det alltid varit. I Guds rike är alltid morgon.

Annons
Annons
X
Annons
X

Artikelförfattaren Manfred Björkquist (1884–1985) var präst och biskop i Stockholms stift 1942–54.

Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 23 december 1934.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X