X
Annons
X

Den tyska bokframgången blev ett vägval för Weiss

I november 1960 bevistade den då 44-årige Peter Weiss ett par konserter med modern avantgardistisk musik i Köpenhamn. Den amerikanske pianisten David Tudor kryper in i sin flygel, som plötsligt uppför sig som om den blev kittlad, nypt och slagen och ger "inresekretoriska" ljud från sig. Värdig, traditionsglänsande tvingas den att öppna sitt omedvetna inre. Dessa musikupplevelser får Weiss att tydligare urskilja sina avsikter som författare: som Stockhausen vill han skriva, "kort, hårt, konkret" och med Tudor, får man förstå, sträva efter att ärligt och hänsynslöst pejla sitt inre.
Men inte nog med det: runtomkring, på tavlorna på museets väggar, ser han människor på en strand som med ryggen mot musikerna blickar ut över havet medan andra inifrån ett annat rum tittar in på konsertpubliken i sina stolar. Några vänder sig mot en dörr, andra har ett fönster mellan sig och omvärlden, allt handlar om ramar.

Till den konstnärliga självkarakteristiken fogar Weiss alltså en bild som åskådliggör konstnärens
eller författarens publik, en publik i skärningspunkten mellan olika tider, mellan modernt och förmodernt och på gränsen mellan fiktion och verklighet.
Betraktelsen är föranledd av att man nu i Tyskland i samband med att Weiss skulle ha fyllt 90 år i dag postumt ger ut ett av hans opublicerade dagboksprojekt, den så kallade "Kopenhagener Journal" i en kritisk utgåva, föredömligt redigerad och utförligt kommenterad av Rainer Gerlach och Jürgen Schutte (Wallstein Verlag).
Dagboken utspelar sig mellan juli och december 1960 medan Weiss befinner sig i Köpenhamn för att göra en dokumentärfilm om en förort till Köpenhamn. Filmen kom att heta "Bag de ens facader" ("Bakom de monotona fasaderna") och visades första gången 1962.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X