X
Annons
X

Theodor Kallifatides: Den svenska kriminalromanens sju brister

I centrum för kriminalromanen står människan i en av sina mest ursprungliga skepnader, syndarens. På så sätt är kriminalromanen urtypen för alla romaner, och samma krav bör ställas på den som på annan litteratur. Genreuppdelningen mellan kriminalromaner och andra romaner är ett resultat av kriminalromanens brister.

undefined
Foto: Urban Brådhe/IBL

För en tid sedan skrev jag en något längre, mycket negativ artikel om kriminalromanens tillstånd i Sverige. Jag koncentrerade mig på ett par elementära brister, slarv med språket och slarv med fakta.

I själva verket var den artikeln ganska snäll, helt enkelt därför att bristerna i den svenska kriminalromanen är – med ytterst få undantag – mycket större än vad jag antydde. Min avsikt i dag är att redovisa dessa andra brister.

Det första som slår en är den närmast totala avsaknaden av demoni. Varken de goda eller de onda är besatta av några som helst demoner; de är i regel mycket likgiltiga typer, svagt och vagt tecknade, i all hast, med hjälp av språkliga och psykologiska schabloner.

Annons
X

Man längtar efter en mera komplicerad personlighet, man saknar mörkret som kan finnas hos Simenon eller Chandler. I de svenska romanerna dricks förfärliga mängder kaffe och pratas en massa smörja. Poliserna är lyckligt gifta eller lyckligt ogifta, men de har ingenting dolt, ingen avgrund, inget djup. De är pappersmänniskor på vilka författaren desperat försöker hänga upp ett par mera individuella egenskaper.

Jag skulle kunna ge många exempel, men det skulle resultera i flera arga brev, för deckarförfattare är känsligt folk, så jag nämner några undantag i stället: Bobi Sourander, Ulf Durling, Staffan Westerlund. Dessa författare kan i sina bästa stunder komma ner i själens källare, upptäcka motsägelser, konflikter, spänningar; kort och gott, de kan demonisera sina personer.

Den andra stora bristen är dialogen. För det första förekommer alldeles för mycket dialog, det snackas något förfärligt och det snackas om allt, från vädret till laxfiske. Sidorna hastar förbi i ett saligt lallande om ditt och datt, och plötsligt har en bok svullnat med tiotals sidor utan att någonting händer.

Men det är alltså inte bara dialogens omfattning utan också dess kvalitet. Herregud, vilket kallprat! Man får leta med mycket stora ljus och lyktor för att finna någon spiritualitet, något intressant, något slagfärdigt.

Den tredje stora bristen hänger samman med den andra: det är nämligen så att humorn är obefintlig. Skall det skämtas så skall det handla om flaskan eller om flickan. Det är enfaldigt och trist. Men humorn i den allmänna beskrivningen av människornas situation, glimten i ögat, existerar helt enkelt inte.

Bara i år har jag läst bortåt tjugo svenska kriminalromaner och jag har inte dragit på mun en enda gång. Ett tjockt moln av gedigen tråkighet vilar över poliser, mördare och offer. Man längtar efter Dashiell Hammett eller Agatha Christie, vilka hela tiden vet att komma med den snabba sidoblick som får ens hjärna att sända signaler till skrattmusklerna.

Men inte i de svenska kriminalromanerna; de liknar en cypriotisk gendarmeriofficer som arresterade mig för spioneri när jag var på reportageresa. Anklagelsen var så absurd att jag skrattade. – Här skrattar man inte! informerade han mig hotfullt.

Den fjärde stora bristen gäller tempot. Ingenting händer förrän någonting händer, så att säga. När Chandler låter Marlowe kasta sig över en sju-drags-matt låter de svenska författarna sina hjältar klippa gräsmattan eller sova. Sällan har folk sovit så mycket som i den svenska kriminalromanen. Här snusas det ordentligt, stup i ett, länge, överallt, när som helst.

Begreppet tempo verkar helt enkelt inte existera. Den minsta anledning att fylla ut texten tas till vara. Måltider, ovidkommande möten, turistskildringar – allt registreras och redovisas och man har under tiden hunnit glömma vad saken gällde, om den nu gällde någonting överhuvudtaget.

Den femte bristen är bristen på originalitet. Den elaka anmärkningen att man i Sverige tänker en tanke åt gången får sin bekräftelse i kriminalromanerna. Är det en flicka som är mördad så är hon i nio fall av tio naken. Alla hjältar är gourméer. Varenda liten middag beskrivs i lyriska ordalag.

Ibland står personerna så nära utländska förebilder att det är riktigt genant. Inte därför att det rör sig om stöld, något som inte längre tycks spela någon roll eftersom den största tjuven av alla är vår statliga television där man ohämmat roffar åt sig idéer och uppslag från utlandet. Nej, det är inte stölden som sådan, utan det att den är så obegåvad. Man knycker kavajen och glömmer byxorna trots att det är hela kostymen man behöver, och även den som bär den.

Den sjätte stora bristen är konservatismen, ja i flera fall det rena bakåtsträveriet. De svenska kriminalförfattarna med enstaka undantag tycks vara emot allt som välfärdens Sverige vilar på och inte minst dem som här byggt upp denna välfärd.

Ofta möter man öppet människoförakt, knivhugg mot socialdemokratin i allmänhet och facket i synnerhet, snytingar åt vänsterungdomen, tjuvnyp mot daghemmen o.s.v. I och för sig har genren (Dashiell Hammett var ett undantag) alltid varit konservativ, och det kan vara intressant för en kultursociolog att studera fenomenet.

Den sjunde bristen är den största av alla. Den svenska kriminalromanen uppvisar ingen eller ringa människokännedom eller mänsklig erfarenhet. Där finns ingen kunskap på djupet, enbart ytlig och standardiserad information om människornas yrke och sociala ställning.

Denna artikel var införd i SvD den 14 december 1985.

Läser man vilken bok som helst av Chandler förstår man vad jag menar. Han nöjer sig inte med att beskriva en människa som läkare, för att nu ta ett exempel. På tio rader har han tecknat en hel människa med ett förflutet, med drömmar och ambitioner, med sin del av misslyckande och framgång. Detta beror inte på att Chandler skriver bättre, det beror på att Chandler vet något om livet och människorna. Detsamma gäller Simenon och Christie och McBain och Forsyth. Kriminalromanen är beroende av mänskliga erfarenheter i ännu högre grad än andra romansorter i vilka man t.ex. kan diskutera idéer och föreställningar eller helt enkelt experimentera med språket.

På sätt och vis är kriminalromanen urtypen för alla romaner, och det är ett bevis på kriminalförfattarnas inkompetens att den har reducerats till en s.k. genre. I centrum för kriminalromanen står människan i sin mest ursprungliga skepnad, syndarens, och runt omkring henne alla de korrigerande instanserna.

I paradiset fanns det nog inga privatdetektiver – det var bland annat därför det var ett paradis – men syndaren fanns och straffet fanns. Gud uppträder som sin egen Marlowe och det är precis som det skall vara.

Några av de bästa romanerna, alla kategorier, är kriminalromaner. "Brott och straff’, "Rött och svart", "Främlingen" ... Ja, jag vet att många reagerar inför sådana referenser, framför allt de svenska kriminalförfattarna. Dessa vill bli betraktade som en särskild kategori som sysslar med genrelitteratur, vilken lyder under egna regler och värderingar. Å andra sidan är de ofta indignerade över att man i de stora tidningarna inte tar dem på allvar. Men när man tar dem på allvar gömmer de sig bakom genren.

Genren ursäktar ingenting, lika litet som det ursäktar något att man skriver rimmad vers. Dumheterna blir inte lättare att svälja för att de rimmar. Genren ställer tvärtom ofta ännu högre krav på dramaturgi och innehåll.

Det finns en stor ironi i vår tid. Människan har antagligen aldrig varit så fri som nu; samtidigt är makten mera avlägsen än någonsin. Kriminalromanen med alla sina varianter är huvudsakligen en instans där syndaren i olika skepnader möter makten i dess olika former. De bättre kriminalförfattarna har förstått det. De försöker skildra mekanismerna bakom skeendet. Enklare kriminalförfattare skildrar bara skeendet. De riktigt dåliga skildrar bara vissa aspekter av skeendet, de mest lukrativa: våld och sex.

Efter min tidigare artikel fick jag en del brev från välmenande läsare som undrade: Hur orkar man ta det hela på allvar? Frågan är relevant och den bör besvaras.

Kriminalromanen har i dag nått en massmedial dimension. Bara detta borde stämma till eftertanke och besinning. Det är inte fel att roa folk, det är inte heller fel att roa sig. Men det kan inte vara hela poängen. G. E. Moore, den engelska moralfilosofins mest sympatiska personlighet, säger någonstans att en värld av lyckliga svin inte är ett ställe han vill leva på.

Mediokritetens barbari får inte svämma över alla bräddar. Det är därför jag anser att man bör ta den s.k. genrelitteraturen på allvar och granska den ordentligt. Vi måste ställa krav på den för allas bästa, inte minst författarnas.

Det fanns också läsare som tyckte att jag gick lite onödigt hårt fram vad språket i romanerna beträffade, att jag helt enkelt hade fått ett anfall av språklig purism.

Det är i och för sig inte något fel att vara purist, om man kan.

Häromdagen hörde jag självaste Alfred Hitchcock kalla sig purist, när det gällde vad han menade vara film i motsats till fotografi.

Det var dock inte en puristisk attityd som drev mig utan något annat, ett stort och mycket påtagligt hot, nämligen det att "det obekymrade" språkbruket – för att nu vara vänlig – snart skall ta över och därefter tas efter av samhällets språkligt sett svagare gruppen de lågt utbildade och invandrarna, grupper som dessutom utgör en stor del av kriminallitteraturens läsare.

Jag märker det ju på mig själv. Endast med uppbådande av hela min koncentrationsförmåga lyckas jag värja mig mot de grövsta fallen av språklig misshandel.

Språket är slutligen vad en författare har att sälja liksom stolarna är vad en stolfabrik har att sälja. Vi skulle aldrig acceptera en trasig stol eller en stol där ett ben fattas. Varför skall vi då acceptera meningar som är trasiga eller obegripliga eller fula?

En läsare måste kunna lita på att författarna och förlagen gör sig lite besvär med vad de prånglar ut. Man kan bryta mot alla regler om det finns anledning, man kan använda språket på alla tänkbara revolutionerande sätt, men man måste veta vad man gör.

Att åstadkomma grodor är inte en skapande verksamhet. Det borde vara klart. Men lika klart är det att genren alltid kommer att ha sina bigotta försvarare. Åt dem skall man inte göra något och för dem kan man inte göra något. Åsnornas lott har alltid varit densamma: att bära andras last och att gorma högst.

Annons
X
Annons
X
Foto: Urban Brådhe/IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 14 december 1985.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X