Annons
Krönika

Tove Lifvendahl:Den svenska jämlikheten är en illusion

Ernst Wigforss (1881–1977), finansminister 1925–1926, 1932–1936 samt 1936–1949.
Ernst Wigforss (1881–1977), finansminister 1925–1926, 1932–1936 samt 1936–1949. Foto: Kamerareportage/TT

I Sverige sträcker vi på ryggen och talar om jämlikhet, medan människor dör för att vi tycker det är jobbigt att tala om verkligheten som den är.

Under strecket
Publicerad

Jämlikhet är det svenskaste vi vet, vår självbild i en tjock guldram på väggen. När statsministern talade till folket på årets nationaldag sade han: “Humanism, frihet och jämlikhet är värderingar som byggt Sverige starkt, och det är vad vi ska vara stolta över. Vårt samhälle är dessutom konstruerat kring en förståelse att ensam inte är stark och att alla samhällsmedborgare är förbundna med varandra.”

Men spegelbilden är falsk. Jämlikheten, såsom den har uttolkats under decennier av den svenska socialdemokratin, är ingen vacker och tät väv, utan ett solkigt segel med stora hål. Så blir det när man sätter likhetstecken mellan jämlikhet och likriktning, eftersom ideologin ännu inte funnit någon medicin mot det faktum att människor, även om alla är lika mycket värda, är individer. Var och en unik, bärandes både arv, kultur och miljö, gener, avvikelser och egen vilja.

Annons
Annons
Annons