Annons
X
Annons
X

”Den störste fightern har lämnat oss”

Ingo är död.
En av Sveriges största idrottsmän genom alla tider har lämnat oss. Till sist rann tiden ut, även för vår främste boxare.

Foto: SCANPIX

Läs mer om Ingemar ”Ingo” Johansson:

Obs! Extern länk sr.se Vad kan du om Ingemar ”Ingo” Johansson? quiz.svd.se

En gång Champ – alltid Champ.

Ingo, Ingemar Johansson, gjorde något som ingen svensk lyckats med, förr eller senare, och i ett annat land och en annan tid hade man döpt flygplatser efter honom.

För han vann den största och tyngsta av alla titlar. När Ingo blev tungviktsvärldsmästare på Yankee Stadium 26 juni 1959 genom att sänka Floyd Patterson en, två, tre, fyra, fem, sex, sju gånger i golvet skrev han det dittills största kapitlet i den svenska idrottshistorien.

Annons
X

Några kapitel till har lagts till den sagan, men nästan inget har varit lika fängslande.

Detta var innan proffsboxningen sjönk ned i ett träsk av av organisationer, mästare, klasser och bälten. Då fanns det åtta viktklasser; att ta tungviktstiteln var ungefär som att krönas till sportvärldens kung. En total världsberömmelse följde med tungviktskronan.

Är han rent av störst av alla svenska idrottare? Tja, det är en smaksak. När Århundradets störste svenske idrottsman skulle koras kom han trea, slagen bara av TV-ålderns första giganter: Björn Borg och Ingemar Stenmark. Boxningen är en fascinerande kombination av brutalitet och elegans och för oss som inte ens var födda då känns det fortfarande overkligt att en svensk kunnat bli tungviktsvärldsmästare.

Som Ali.

Som Tyson.

Jisses.

Att det skulle kunna ske igen känns fullständigt overkligt och det mejlsar bara fram, ännu tydligare, hur gigantisk prestationen var. Idag finns minnet av den enorma bragden kvar; men mest som svartvita foton, halvsuddiga filmer, upphetsade radioröster och berättelser om en sommarnatt då ingen sov, då alla hjul snurrade, ingenting var omöjligt och lilla Sverige hade både VM-silver i fotboll och världens bäste boxare.

När han slog ut Floyd Patterson på Yankee Stadium i juni 1959 stod tiden nästan stilla; tre miljoner svenskar följde dramat. Ingen av dem glömmer.

Men de tvingades följa matchen via Radio Luxemburg. Sveriges Radios största självmål berodde på ett gigantiskt hyckleri.

Och hycklandet fortsatte även efter matchen.

Ingemar Johansson fick aldrig Bragdguldet. Det borde han självklart fått 1959, och det sammanträdet borde ha varit över på ungefär två sekunder. Istället gick det till Agne Simonsson för målen på Wembley.

Det beslutet framstår i efterhand som Bragdnämndens allra svagaste stund.

Nyhetsbyrån AP korade honom till årets störste idrottsman i hela världen, en feg nämnd gick en annan väg. Ingo råkade ut för den sortens feghet fler gånger. I Helsingfors-OS 1952 bestals han på en silvermedalj. Ingo diskades för passivitet medan en annan gigant, Lennart Hyland, ylade att han skämdes i radioreferatet.

Där fick till sist Ingemar Johansson upprättelse; medaljen lämnnades tillbaka. 1982.

Ingo satt på tungviktstronen i ett år och gick ytterligare två matcher mot Floyd Pattersson. Floyd vann bägge, Ingemar Johansson hann bli Europaamästare en gång till innan karriären var över.

Boxningskungarna kommer och går, men få hederstitlar satt lika bra som på Ingo: En gång Champ. Alltid Champ.

De sista åren av hans liv förmörkades av en alzheimerliknande demens som gradvis slog ut minnet.

Den störste fightern har lämnat oss.

OLA BILLGER, Sportchef

Annons
Annons
X
Foto: SCANPIX Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X