X
Annons
X

Alf Ahlberg: Den store Sputnik

Läs mer om Streckare från 100 år

Enligt Werner Sombart har barnet fyra grundläggande värderingar. Det hyser stor respekt för storlek, uppskattar den snabba rörelsen, sätter värde på allt som är nytt och älskar den som har makt. Samma naiva värderingar tycker sig fil. dr ALF AHLBERG ha funnit i den beundran som omvärver den ryska rymdbollen. Han pekar här i sin artikel på den megalomani, som enligt hans mening tycks ha gripit hela den moderna mänskligheten.

Hunden Lajka i Sputnik 2, som skjöts upp i rymden den 3 november 1957.
Hunden Lajka i Sputnik 2, som skjöts upp i rymden den 3 november 1957. Foto: IBL

"Partiet har skänkt oss den store Sputnik" – med dessa pekoralistiska, groteska och löjeväckande ord började en dikt, som någon av de ryska hovpoeterna reciterade framför mikrofonen i Moskva under den allmänna yra, som grep ryska folket vid underrättelsen om att kolossen med vidhängande hund nu kretsade i rymden. Endast en socialistisk regim, förklarades det, kunde åstadkomma sådana underverk. Eller som det lilla svenska ekot Ny Dag uttryckte det: "Sputnik II är inte bara en triumf för Sovjetunionens folk, dess skickliga arbetare, tekniker och vetenskapsmän. Den är också en triumf för socialismen..." Förvisso har de maktägande i alla tider dragit stora växlar på den mänskliga dumheten, mot vilken själva gudarna uppges kämpa förgäves; men allt har i vår tid fått mera gigantiska proportioner än förr. Låt oss för ett ögonblick anta, att det funnits tidningar i Gamla riket i Egypten för 4 000 år sedan. När Cheopspyramiden, på vilken 100 000 slavar säges ha arbetat i tjugo år, stod färdig skulle något sådant blad med samma rätt ha kunnat skriva: "Endast en regim sådan som faraonernas skulle ha kunnat åstadkomma detta underverk. Det är den gode guden farao Cheops som skänkt sitt lyckliga folk detta underverk, som överträffar allt vad mänskligheten hittills lyckats åstadkomma." Eller låt oss anta, att man under tsarismens tid skrivit: "Endast en så förträfflig regim som vår skulle ha kunnat frambringa en Dostojevskij." Det är ungefär lika rimligt som den ryske poetens eller Ny Dags tirader. Bevisar verkligen en prestation av vad slag det vara må något om förträffligheten av den regim, under vilken den tillkommit? Michelangelos tak i Sixtina är en ganska aktningsvärd prestation. Alltså vittnar det genom seklerna om påven Julius II:s förträffliga regim.

Mänskligheten visar just nu ett sällsamt intresse för den lilla hunden, som levande eller död när detta skrives kretsar i sin meningslösa bana kring jorden. Man fäller medlidandets tårar. Gott och väl! Men vore det inte ändå mera på sin plats att hysa en smula medkänsla för de oräknade miljoner män, kvinnor och barn, som långsamt svälter och fryser ihjäl i slavlägren i Sibirien, med tortyrkamrarnas offer, vars klagan inte når fram genom tjocka murar, med flyktingar som i skaror jagats från hem och härd, med Ungerns folk, som våndas under Sovjets järnhäl, med dem som så gott som dagligen ställes inför exekutionsplutonerna, med de strömmar av svett, blod och tårar, som väller över världen. Den lilla hundens öde ter sig i jämförelse därmed tämligen likgiltigt. Men Damka har större publicitet i dessa dagar än de miljonerna elända och förtryckta, förslavade och utpinade människor, som är den prisade regimens offer. För mina öron ljuder några rader ur Rydbergs gamla och på nytt aktuella Grottesång:

Tusen pukor och cymbaler överljuda kvalens skrik.
Vrål av röster, som förbanna, dränks i stolta toners gång, i fanfarers hosianna, helga körers jubelsång.

Annons
X

Ty en sak kan inte råda ringaste tvivel om – den store Sputniks propagandavärde är enormt. Den skandalösa affären Sjukov drunknar i helga körers jubelsång till guden, Krusjtjevs och partiets ära. Bortsett från den strategiska betydelse satelliten kan ha ligger för närvarande dess största betydelse däri. Någon ledstjärna på väg mot det fredens, frihetens och det mänskliga broderskapets rike, efter vilken en blödande jord ropar till himlen, lär den svårligen bli. Knappast heller någon julstjärna som bådar frid på jorden.

Tyvärr har den stort propagandavärde inte bara för Sovjets folk utan för hela den nutida mänsklighet, som ligger med pannan mot marken i en blind och stupid dyrkan av makten, effektiviteten, rekordet. Och här är vi vid sakens kärna. Det vore naivt att inbilla sig, att det är för vetenskapens, för människoandens klarhets- och sanningssträvan man här böjer sig i ömklig avgudadyrkan. Det är helt enkelt för prestationen såsom sådan, för den makt, som den moderna människan visat sig äga, makten att med den store Sputniks hjälp nå ett litet, litet stycke ut i de omätliga celesta rymderna, dessa kalla och livlösa rymder, om vilka Harry Martinson med rätta säger:

Stjärnhimlens eviga mysterium 
och den celesta mekanikens under
är lag men inte evangelium. 
Barmhärtigheten gror på livets grunder.

Den kände engelske historikern James Bryce hävdade en gång, att man hos det tjugonde seklets människa kunde spåra en alltmer växande, ödesdiger tendens to mistake bigness for greatness, att förväxla storlek med storhet. Kan någon bättre symbol för denna kvantitets- och rekorddyrkan i vår tid tänkas än den store Sputnik? I min ungdom brukade folk, som ville göra sig lustiga på Amerikas bekostnad påstå, att dess valspråk var biggest in the world. Denna biggest-in-the-world- mentalitet brännmärktes på den tiden med ordet "amerikanisering", vilket närmast var ett skällsord. Om "amerikaniseringen" i denna mening är typisk för Amerika vet jag inte. Snarare har den i vår tid blivit ett allmänt fenomen, icke minst i Ryssland. För några år sedan var jag i tillfälle att avlyssna ett vänskapligt samtal på neutral mark mellan en grupp ryssar och en grupp amerikaner. Det enda som intresserade ryssarna beträffande Amerika var att få svar på sådana frågor som: "Våra högsta hus är så och så höga, hur höga hus har ni?" Universitetet i Moskva, förklarade de triumferande, har så många salar att ett nyfött barn skulle hinna bli sextio år, om det varje dag flyttades till en ny, innan det bebott dem alla. "Har ni något liknande i Amerika?" "Våra snabbaste tåg går så och så fort i Sovjet – hur fort går de i Amerika?" O.s.v. Denna kvantitetsdyrkan hade i all sin barnslighet ett drag av älsklig naivitet, ja nästan av barnafromhet. Men när den store Sputnik kretsar över våra huvuden och tusenden och åter tusenden faller på knä för den, blir fromheten inte längre älsklig. Den får en betänklig likhet med storhetsvansinne. Och denna megalomani tycks dessvärre ha gripit hela den moderna mänskligheten. Det blottar kusliga perspektiv och en kuslig inre tomhet.

Denna artikel var införd i SvD den 14 november 1957.

Werner Sombart, den kände nationalekonomen och ekonomiske historikern, försökte en gång i tiden att karakterisera vad han kallade "Der moderne Wirtschaftsmensch". Vilka mål har hon egentligen för sin strävan, vilka ideal föresvävar henne? Den människotyp han hade i tankarna var enligt hans mening en historisk produkt av hög kapitalismen. "I själva verket", skriver han, "förefaller mig den moderne företagarens och den av hans anda alltmer smittade moderna människans själsliga struktur över huvud lättast bli begriplig, om man försöker sätta sig in i barnets föreställningsvärld och värderingar och gör klart för sig, att drivkrafterna bakom våra i sådan övernaturlig storlek framträdande företagares och bakom alla verkligt moderna människors handlingar är desamma som hos barnet. De yttersta värderingarna hos dessa människor innebär en oerhörd reducering av alla själsliga processer till sina allra enklaste element. De representerar en fullständig förenkling av de själsliga förloppen, således ett slags återfall i ett mycket infantilt stadium." Det lilla barnet har enligt Sombarts mening fyra grundläggande värderingar. Det hyser stor respekt för storlek av alla slag; det uppskattar den snabba rörelsen; det sätter värde på allt som är nytt, sensationellt, överraskande; det älskar allt som har stor makt. Dessa värderingar är också de poler, kring vilka hela den moderna människans värderingar enligt Sombart ytterst rör sig.

Jag tror att denna analys i stort sett är riktig, blott med det tillägget, att det här inte är fråga blott om en människoart, betingad av de högkapitalistiska företagens utveckling, utan om nutidsmänniskan i gemen och ingalunda speciellt den amerikanska utan minst lika mycket om den europeiska och allra mest om den sovjetryska "socialistiska" människan. Att förväxla storhet med storlek är just ett osvikligt kriterium på andligt barbari. För grekerna var "måttet", metron, all högre kulturs adelsmärke; det måttlösa, det gränslösa tedde sig för dem som något fasansfullt, något som bröt tillvarons, kosmos, heliga ordning. Legendens tornbyggare i Babel, Neros gyllene hus eller de moderna diktatorernas av barbarisk elefantiasis präglade byggnadsprojekt skulle för dem ha tett sig som utslag av okultur, avsaknad av den dygd, som de satte högst av alla, sofrosyne, besinning. Och detsamma gäller om de andra tre grundvärderingarna – snabbhet, sensation, makt – i all synnerhet den sistnämnda.

Begapad av hundratals miljoner, beundrad, lovsjungen, kringjublad irrar nu den store Sputnik med den lilla Damka på sin ödsliga rymdfärd. Vad gäller häpnaden, beundran, lovsångerna, jublet? Vetenskapens triumf? Långt därifrån! Den gäller ingenting annat än det gigantiska och monstruösa i det hela. Den store Sputnik väger mer än 500 kg. Nästa Sputnik kommer att väga 1 000. Den har nått en höjd av 1 500 km. Nästa Sputnik kommer att nå månen. Och nästa Mars, Venus eller Jupiter. Och nästa den närmaste fixstjärnan, som är Alfa i Centauren. Och nästa en eller annan galax. Här öppnar sig oanade möjligheter. Sovjet och Amerika kommer att starta en hektisk kapplöpning. Den gäller storlek, snabbhet, sensation och makt. Vetenskapens geniala forskningar, en svältande jords tillgångar mobiliseras – allt som ett offer på de kalla, andetomma gudars altaren, som heter: guden storlek, guden snabbhet, guden sensation och guden makt. Och i bakgrunden skymtar en annan gudabild – en vars namn är Molok. Han har ett stort gap, så stort att han kan uppsluka mänskligheten. De mest rationella medel som världen någonsin skådat tas i bruk för det mest irrationella mål, som kan tänkas. "Människan i centrum" – det låter som ett blodigt hån. Den store Sputnik i centrum och den lilla människan hennes ödmjuke tjänare – sådant är det verkliga förhållandet.

Det är helt andra ideal än den maktberusade människan ställer upp, som världen nu skulle ha behov av. Vetenskapen har satt enorma maktresurser i vår hand. Men man behöver inte nödvändigt vara av samma mening som den geniale Jacob Burckhardt, att nämligen makt alltid är av ondo för att förstå, att vi råkat in i en situation, som snart blir ohållbar. Maktens frestelser är stora. Den har en benägenhet att förfäa, fördumma, brutalisera sin innehavare. Den moderna människan påminner om Jeppe, som plötsligt blir baron. Hon har kuvat naturen och beter sig nu likt slaven, som brutit sina bojor men har trälasinnet kvar. En sådan varelse är farlig för sig själv och sin omgivning. I sin bok "Nutidsmänniskan inför vetenskapen" har Bertrand Russell några tänkvärda ord härom. "Människan", skriver han, "har hittills disciplinerats genom att underkasta sig naturen. Sedan hon frigjort sig från dess herravälde, företer hon till en viss grad de fel, som brukar utmärka slaven, som blivit herre. Det krävs en ny moralisk inställning, där underkastelsen under naturens makter ersättes av vördnad för det bästa hos människan själv". Orden förtjänar att noga begrundas. Alltför länge har människan i vetenskapen sett den Messias, som skulle bringa hjälp och räddning, glömsk av det gamla ordet om kunskapens träd på gott och ont. Vetenskapen kan uträtta stora ting, och kanske anar vi ännu bara dunkelt dess möjligheter. Men det finns helt visst en sak, som den icke kan göra. Den kan inte ge oss några mål och värden, efter vilka vi skall styra vårt liv, den kan enligt sin natur aldrig bli vår kompass eller ledstjärna. Med en bild skulle man kunna säga, att den visserligen kan bli kraften, som driver fram det fartyg, på vilket mänskligheten fullbordar sin färd mot det okända, men aldrig ange den kurs, efter vilken detta fartyg skall styra. Och ju starkare drivkraften blir, desto ödesdigrare följder kommer en felnavigering att få. Eller för att tala utan bild – ju mer den tillämpade vetenskapen utvecklas, desto större blir vårt moraliska ansvar. Håller den moraliska utvecklingen i mänskligheten icke någorlunda jämna steg med den vetenskapliga är det fara värt att vi förlorar herraväldet över våra egna skapelser.

Den store Sputnik, som partiet enligt uppgift skänkt oss, kommer inte att frälsa världen, och heller inte de ännu större Sputnikar, som av allt att döma kommer att rista sin eldskrift på himlavalvet. Den eldskriften påminner blott alltför mycket om den, som en gång skrevs med gåtfulla tecken på väggen i en maktberusad härskares gästabudssal. Det är till godhetens, till kärlekens stilla makter, dem, för vilka det aldrig göres någon reklam i världen, vi måste sätta vårt hopp. De ensamma kan rädda oss om det ännu finns någon räddning för den arma Sputnikomsusade jorden.

Annons
X
Annons
X

Hunden Lajka i Sputnik 2, som skjöts upp i rymden den 3 november 1957.

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 14 november 1957.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X