Annons

Tove Lifvendahl:Den som blinkar först förlorar

Foto: Vadim Ghirda / TT
Publicerad

Kort efter valet liknade min kollega Ivar Arpi det politiska läget vid en så kallad ”Mexican standoff”. Det har visat sig vara en välfunnen metafor, allt mer pregnant för varje dag. Ni har sett det på film. Två eller tre personer som siktar på varandra med pistol. Fenomenet förklaras väl på Wikipedia: En konfrontation där ingen strategi existerar som tillåter någon part att segra. Som resultat därav behöver alla deltagande upprätthålla den strategiska spänningen, som förblir outlöst tills någon extern händelse gör det möjligt att lösa den.

I den politiska historien har spänningen mellan forna Sovjetunionen och USA under det kalla kriget liknats vid en Mexican standoff. Omöjligheten att avancera sin position på ett tryggt sätt, liksom samma svårighet att också retirera riskfritt, permanentar läget. I finansiella sammanhang talar man om uttrycket när det gäller situationer där en sida vill något, men inte erbjuder något av värde. När den andra sidan ser att det inte följer någon fördel av att förändra positionen, vägrar den förhandla. Trots att båda sidor kan komma att tjäna på förändringen, kan ingen sida gå med på en kompensation som uppfattas tillräcklig av den andra eller tredje parten, och därför uppnås heller inget. Ja, ni förstår.

Annons
Annons
Annons