Perfect Guide

Den snurrande badbollen är som ett rött skynke

Det började i måndags. Deklarationen skulle in och min revisor försökte, via telefon, lotsa mig rätt på Skatteverkets hemsida. Men sladden till min bankdosa strejkade. Jag testade allt – tuggummi, tejp, våld – men förgäves.

Vi bytte strategi och försökte skaffa ett mobilt bank-id. Allt gick bra fram till sista fasen, då krävdes en kod, som i sin tur krävde en bankdosa med fungerande sladd. Nästa möjlighet: sms:a in ett godkännande. Ett försök som stöp strax före mållinjen på ännu en kod som förutsatte – ja, du gissade rätt – en bankdosa med fungerande sladd. Efter en timme i denna Kafkaliknande fars fick jag djupandas för att inte slå sönder något. Revisorn föreslog försynt att jag kanske kunde lämna in deklarationen analogt. Så jag slet den gula lappen ur sin blåa plast, traskade bort till Skatteverket och ställde mig i kön bakom två 80-plussare och ett socialfall.

Annons
X

Morgonen därpå hade jag strategimöte med en kund. Viktigaste mötespunkten: att spåna fram en ny, rolig tjänst åt kundens kunder. Någon föreslog en sorts concierge-service i What’s app, vilket fick samtliga att jubla. Så otroligt nydanande.

– Och då kan vår concierge ha en bild med det där gulliga hundfiltret, sa jag och skrattade högt.

Men runt bordet var det knäpptyst. Någon harklade sig. Efter fem pinsamma sekunder bröt min kollega tystnaden.

– Du tänker nog på Snapchat, Hugo.

Jag skäms över min teknikfientlighet. Som 41-åring förväntas man bemästra enklare digitala tjänster och inte bli kolerisk varje gång Iphonen kräver någon form av uppdatering.

Den blixtsnabba teknikutvecklingen gör att jag känner mig som en anakronism. Intill min tv ligger fyra fjärrkontroller. Två är helt oanvända eftersom jag inte vet hur de fungerar. Jag har köpt en digital klocka med GPS till min treårige son men tvingas ljuga för honom att batterierna är slut eftersom jag inte lyckas få igång den.

Jag skulle kunna fylla hela spalten med känslor kring den där badbollen på datorn. Varje gång den börjar snurra fälls mitt röda skynke ner.

På 1800-talet fanns ett gäng engelska arbetare som kallades ludditerna. De slog sönder en massa textilmaskiner för att de upplevde att den industriella revolutionen hotade deras existens. Jag förstår dem.

I går lyssnade jag på Jan Guillou, som förklarade att han aldrig använder mobiltelefon. Sen läste jag om författaren Per Hagman, som alltid betalar cash eftersom han inte litar på kontokort.

Anar jag början på en motståndsrörelse?

Utforska Perfect Guide Shopping

shopping bag

Shoppa redaktionens favoriter, det bästa inom mode, inredning och skönhet. Exklusiva erbjudanden och samarbeten för våra läsare

TA MIG TILL SHOPPEN!

Till Toppen