X
Annons
X
Recension

Kent Den slutgiltiga urladdningen – regisserad in i minsta detalj

Joakim Berg trollbinder publiken med sin lika karaktäristiska som närvarande röst. Applådsalvorna vill aldrig avta, och efter bandets slutgiltiga urladdning är plötsligt allt över, skriver Sara-Märta Höglund.

Varje försök till mellansnack drunknar i applådsalvor som aldrig vill avta och det är tydligt att bandet blir tagna av responsen, skriver Sara-Märta Höglund. Foto: Pontus Lundahl/TT

Det är över nu och jag som aldrig gillat nostalgi, sjöng Joakim Berg redan för sjutton år sedan.

Nej, när Kent gör sorti så är det med en två och en halv timme lång uppvisning som är märkligt befriad från många av de – av fansen – mest älskade spåren från de tidiga albumen. Publiken bjuds inte heller på några större överraskningar i form av gästartister eller specialeffekter. Men kanske är det också Kents konsekventa hållning som bidragit till att de varit Sveriges största rockband under nära tre decennier nu. Och även om låtvalen skiljer sig minimalt från avskedsturnéns tidigare spelningar, så ligger en speciell känsla i luften som inte varit närvarande tidigare. Konserten är den sista av tre på jättearenan i Stockholm, samtidigt som det också är en begravning – regisserad in i minsta detalj.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X