Den skyldige är alltid någon annan
Det tycks närmast vara en mänsklig instinkt, att reflexmässigt lägga skulden för misslyckanden och olyckor på någon annan. I en ny bok skildras syndabockens historia, där judar och kvinnor har varit särskilt utsatta.
Genom människans historia ekar ett rop som förmodligen säger något om vår natur och som starkt präglar våra samhällen: ”Det var inte mitt fel!” Man kan göra nedslag var som helst längs tidsaxeln och ständigt finna denna drift att förlägga skulden för olyckor, misstag, misslyckanden och missförhållanden på andra.
I det stora perspektivet är det ofta minoriteter eller marginaliserade grupper som utpekas som skyldiga till allt från naturkatastrofer till moraliskt förfall. Häxjakterna, Förintelsen, etniska rensningar – exemplen är förfärande många. Men också i den lilla världen är det oftast någon annan som bär skulden. Om karriären går i stå, om äktenskapet kapsejsar, barnen blir odrägliga, vännerna aldrig hörs av och resan blir ett fiasko – nog tycker vi att det till betydande del beror på någon eller några av de andra inblandade?