Annons
X
Annons
X

Viola Bao: Den själlösa ­vardagens gycklare

Hans romaner rör sig mellan kontrafaktiska dystopier, bortträngda historiska trauman och satiriska skildringar av kontorsarbetets absurditeter. Sverigeaktuelle Liu Zhenyun är en av den samtida ­kinesiska litteraturens mest ansedda och intressanta författare.

Liu Zhenyun.
Liu Zhenyun. Foto: Basso Cannarsa/IBL

När den kinesiske författaren Liu Zhenyun år 2011 tilldelades Mao Dun-priset, Kinas mest prestige­fulla litterära pris, var det för en vindlande roman av mastodontiska mått. ”Yiju ding yiwan ju” från 2009 – eller ”Ett ord i rättan tid”, som den heter i den svenska översättningen av Anna Gustafsson Chen från 2015 – är en roman som rör sig mellan en rad olika genrer; den har kallats för en postmodern anti-historisk roman, en pikaresk, en litterär pastisch, en kontrafaktisk dystopi – samtidigt som det är en realistisk släktkrönika som sträcker sig över fem generationer. Åsikterna kring vad det rör sig om för en bok och hur man ska förstå den går isär, och den komplexa romanstrukturen med dess oräkneliga figurer och bifigurer bjuder in till många tolkningar. Tydligt är i alla fall att Liu Zhenyun med den befäste sin position som en av den kinesiska litteraturens mest ansedda samtida författare.

Liu Zhenyun föddes 1958 i staden Yanjin i Henanprovinsen, som son till bönder. Han arbetade som lärare och armésoldat innan han år 1978, två år ­efter Mao Zedongs död, genom högskoleproven lyckades komma in på det prestigefulla Peking­universitetet, där han började studera litteratur. Han debuterade samma år som han tog examen från universitetet och arbetade därefter en period som journalist, men fick inte sitt genombrott förrän i slutet av 80-talet med novellen ”Yidi jimao” (Hela marken täckt av fjädrar), där han med en närskådande realism skildrar en kontorsarbetares tråkiga och själlösa urbana vardag. Samma teman är också återkommande i hans senare noveller och romaner, som ofta på tragikomiskt och satiriskt manér utforskat tillvaron på byråkratiska myndigheter och statliga företag, där inte sällan korruption och maktmissbruk råder.

På 80- och 90-talen brukade Liu Zhenyun tillsammans med en grupp andra samtida författare kallas ”neorealister”, för sitt synande av vardagslivet och dess banala och ofta bisarra praktikaliteter, och sina naturalistiska skildringar av det småborgerliga moderna stadslivet – efter ett kinesiskt 80-tal vars romankonst ofta präglats av magisk ­realism och modernistiska formexperiment. Under 90-talet skrev Liu Zhenyun också sin berömda ­romantrilogi om hemstaden Yanjin (en plats han återkommer till gång på gång i sitt författarskap), där han bland annat med kall humor skildrar maktkampen om stadens ledning och de ödesdigra konsekvenser det får för två konkurrerande familjer under flera generationer.

Annons
X

Det stora publika genombrottet kom med romanen ”Shouji” (Mobiltelefonen) från 2003, med ­vilken Liu Zhenyun inledde ett samarbete med Feng Xiaogang, en av Kinas mest framgångsrika kommersiella filmskapare. Det är ett samarbete som har blivit långvarigt, och med sju romanfilmatiseringar på nacken, ofta med stjärnspäckade rollistor, har Liu Zhenyun nått en stor ­publik som sträcker sig långt bortom enbart den litteraturintresserade ­sfären – filmer som visats i stora delar av världen också utanför Kina. Det är ­filmer av förvånansvärt skiftande mått och genre­inriktning, alltifrån det pråligt storslagna historiska dramat i Hollywood-kaliber, ”Back to 1942” (2012) , om svältkatastrofen i Henan under det andra kinesisk-japanska kriget, till den smakfullt stiliserade ”I am not Madame ­Bovary” (2016) och den lättsamma romantiska relationskomedin ”Someone to talk to” (2016), som visades på Stockholms filmfestival i höstas.

Fan Bingbing i ”I am not Madame Bovary” (2016). Foto: IBL

Av dessa är ”Back to 1942” den mest påkostade: en episk krigsskildring som följer en rik familj i Henan som på 40-talet tvingas fly när japanska ockupanter närmar sig staden och den ödesdigra torkan skapat en svältkatastrof som tvingat miljontals människor på flykt. Bakom denna döljer sig ett mörkare stråk i Liu Zhenyuns författarskap. Redan 1992 skrev han den långa essän ”Wengu 1942 nian” (Tillbaka till 1942), som handlar om den svältkatastrof som tog tre miljoner människors liv i Henan, och som i princip glömts bort i den kinesiska historieskrivningen. Trots att han själv hade flera släktingar som dog i svälten hade han aldrig fått höra om händelsen förrän han var 32 år gammal. När han började efterforska visade det sig att inga av de överlevande, däribland hans farmor, ville ­prata om perioden, utan bara glömma – och kring denna, enligt Liu Zhenyun typiskt kinesiska, kollektiva minnesförlust kretsar essän.

I filmen får vi följa familjen Fan som ansluter sig till flyktingströmmen från Henan, medan svälten dödar alltfler och japanska bomber faller från himlen. Samtidigt reser den amerikanske Time-korrespondenten Theodor White, spelad av Adrien Brody, genom Henan med en katolsk missionär för att skriva om katastrofen. Provinsen är omringad av japanska trupper och de kinesiska myndigheterna, då ledd av det republikanska Kuomingtang, har dragit sig tillbaka från Henan för att utnyttja svälten till sin krigsfördel. När Whites rapport publiceras i Time tvingas den kinesiska ledningen att skicka ut nödhjälp, men det mesta förskingras på vägen av korrupta tjänstemän. Det är en mörk och ännu djupt infekterad period i historien som Liu ­Zhenyun valt att rikta ljuset mot, och inspelningarna fördröjdes av svårigheter att få tillstånd till att filma, fastän det inte är den nuvarande, kommunistiska regimen som ställs till svars för svältkatastrofen.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Tim Robbins i en av rollerna i filmen ”Back to 1942” från 2012. Foto: IBL

    Om essän om händelserna 1942 ­fokuserar på historiska och politiska skeenden genom det dokumentäras lins, har Liu Zhenyun i sitt senare författarskap börjat experimentera med och utmana den realistiska romangenren och dess relation till historien. ”Ett ord i rättan tid” är en experimentell roman i två delar som på skenbart realistiska ­manér nedtecknar fem generationers livsöden på närmare 600 informationsrika sidor. Den erbjuder ett enormt och vindlande uppbåd av karaktärer som dyker upp och försvinner, av bihandlingar och berättelser i berättelsen, och sträcker sig över ­åtminstone 60 års tid. Romanen utspelar sig i en till synes tidslös kinesisk landsbygdsmiljö och boken igenom gestaltas inga historiska händelser eller ­deras inflytande på människorna, något som tycks högst orealistiskt i ljuset av Kinas omvälvande 1900-talshistoria. Enskilda detaljer utgör ledtrådar: vid ett tillfälle nämns en bil av märket ”Befrielsen”, som antyder att det rör sig om en period efter revolutionen 1949.

    I stället ligger fokus på en rad enskilda livsöden på olika samhällsnivåer, som i en myllrande detaljrik Bruegel-målning där alla figurer är upptagna med sitt utan någon uppfattning om den stora bilden. I första delen följs framför allt den fattige Yang Baishun, som kastas mellan en rad olika, tunga arbeten och försöker hitta en plats i den obegripliga och riktningslösa tillvaron. Liu Zhenyun skriver med en minimalistiskt behärskad prosa, i episodiska sekvenser som i partier ironiskt efterhärmar sago­berättandets retorik och med parodiskt schematiska introduktioner av varje ny karaktär, och har av litteraturprofessorn Jeffrey Kinkley lästs som en pastisch på inte bara på Ming- och Qing­dynastiernas romankonst, utan också på ”Hundra år av ensamhet” av Gabriel García Márquez.

    Liksom Márquez roman är det till stor del en ­roman om ensamhet. Känslan av rotlöshet och riktningslöshet genomsyrar Baishun alltmer för varje nytt arbete han tar, och kulminerar i genomgripande sorg när den femåriga styvdottern Qiaoling blir kidnappad och försvinner. I romanens andra del möter läsaren Qiaoling igen, 60 år senare och ­uppvuxen i en annan familj, som hemsöks av sitt förflutna och den far hon förlorat. När hon åker ­tillbaka till faderns hemstad Yanjin är alla platser utbytta, människorna hon kände då döda.

    Två av Liu Zhenyuns böcker har översatts till svenska: ”Ett ord i rättan tid” samt ”Processen” (övers: Anna Gustafsson Chen; Bokförlaget Wanzhi).

    Mästerligt lyckas Liu Zhenyun i sin tätt sammanspunna romanväv med en komplex och levandegörande genomlysning av det kinesiska klassam­hället och dess olika sociala schatteringar, med blicken riktad framför allt mot den fattiga landsbygsbefolkningen – samtidigt som han förmår växla ner från berättarens örnblick till mänsklig storlek när det kommer till bokens huvudpersoner. Genom det ­stora omfånget och de många detaljerade händelseförloppen lyckas romanen skapa en nästan ­fysisk känsla av tid, som kanske bara är den långsamt ­verkande romankonsten förunnad, som gör att ­Qiaolongs återvändande till Yanjin för att söka sin far – och än senare hennes sons för att förstå sin mor – känns hudlöst drabbande och nära. För framför allt handlar romanen om mellanmänskliga band och mänsklig närhet – om hur lätt det är att förlora dem och den ensamhet vi i en ständigt föränderlig och avförtrollad värld i sådana fall är dömda till.

    I sin senaste roman, ”Wo bushi Pan Jinlian” från 2012 – på svenska ”Processen”, i översättning av Anna Gustafsson Chen – återvänder Liu Zhenyun till den satiriska kritik av offentliga myndigheter han odlat så många gånger tidigare i sitt författarskap. Här handlar det om en fattig men envis bondkvinna som lämnar in en stämningsansökan mot sin man. När stämningen inte går igenom söker hon sig till högre och ­högre instanser i en process som blir alltmer ut­dragen och komplicerad, pådriven av ett heligt ­raseri, under vilken hon i de kostymklädda männens blick växer från en maktlös kvinna till en livsfarlig hämndgudinna. Det är en modern, farsartad David och Goljat-historia iscensatt i en absurd kinesisk myndighetsmiljö, som på Liu Zhenyuns typiskt tragikomiska vis gör spe med de statliga tjänstemännens korruption och byråkrati, samtidigt som den tecknar ett ömsint porträtt av en utsatt kvinna som mot alla odds vägrar att ge upp sin röst.

    Annons
    Annons
    X

    Liu Zhenyun.

    Foto: Basso Cannarsa/IBL Bild 1 av 4

    Fan Bingbing i ”I am not Madame Bovary” (2016).

    Foto: IBL Bild 2 av 4

    Tim Robbins i en av rollerna i filmen ”Back to 1942” från 2012.

    Foto: IBL Bild 3 av 4

    Två av Liu Zhenyuns böcker har översatts till svenska: ”Ett ord i rättan tid” samt ”Processen” (övers: Anna Gustafsson Chen; Bokförlaget Wanzhi).

    Bild 4 av 4
    Annons
    X
    Annons
    X