Annons

Fredrik Svenaeus:Den sanne Heidegger

Liksom vetenskapen gör filosofin anspråk på sanningen, men med andra metoder än de som används i ett laboratorium. Johan Erikssons purfärska avhandling är ett monstruöst försök att lyfta fram sanningsanspråkets betydelse i Martin Heideggers 20-talsfilosofi.

Under strecket
Publicerad

Frågor om filosofins förhållande till vardagslivet och vetenskapen är lika gamla som filosofin själv. Möjligen har de blivit än mer akuta och brännande i en tid då vetenskapen och vardagen distanserar sig från filosofin och ifrågasätter dess värde. ”Det där är bara filosofi”, betyder: ”det där kan man ju inte veta något om”, eller ”det där har man väl ingen nytta av”. Samtidigt fortsätter filosofin att fascinera och intressera, såväl ute i den stora världen som här hemma. Översättningen av klassiska verk – Platon, Aristoteles, Hume, Kant, Hegel, Nietzsche, Husserl, Heidegger, Arendt, Wittgenstein med flera – har exploderat de sista 20 åren, och på förlag som Symposion, Daidalos, Thales och Nya Doxa kommer också nyskrivna studier på det svenska språket. Det tycks som om filosofin fyller ett tomrum och behov i vår vetenskapsdominerade och kommersialiserade värld, även om politiken och kapitalet allt som oftast vänder den ryggen.

Vad som skall räknas som filosofi och vad som snarare är att betrakta som kvasivetenskap och andlig vägledning blir på sätt och vis en ännu viktigare fråga när det står klart att vetenskaplig och filosofisk kunskap inte är av samma slag. Vari består egentligen filosofins arbetsfält och metoder? Om det har filosoferna stridit sedan vetenskapsskutan seglade iväg från deras metafysiska farvatten för ett par hundra år sedan. Filosofin gör anspråk på sanningen, men den gör det på ett annat sätt och med andra metoder än de vi finner i laboratoriet och observatoriet.

Annons
Annons
Annons