Alan Asaid:Den roande brutalitetens mästare

Blandningen av underhållning och våld är en ständig vattendelare i mottagandet av Quentin Tarantinos filmer. Lagom till premiären av ”Django unchained” kommer en antologi som analyserar ”det tarantinska”, bland annat i ljuset av filmhistoriens våldsestetik.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Django Unchained.

Django Unchained.

Foto: SONY PICTURES
Annons

Det är med Tarantino lite som med Zlatan – antingen gillar man honom, eller så gör man det inte. Den senare har av hävd delat in folk i två läger, för och emot. Å ena sidan de som håller av honom, månne anser honom för ”halvgud”. Å andra sidan de som ”hatar” honom (av högst brokiga skäl) eller bara gör sitt bästa för att inte bry sig. På snarlikt sätt är man antingen ett Tarantinofan som febrigt ser fram emot varje ny film, som gång efter annan ser om hans verk, som låter sig inspireras, stimuleras, underhållas. Eller så är man det inte. Mellanlägen skådas mer rart. I en intervju från 2009 ger Tarantino (apropå filmkritikersläktet) sin egen karaktäristiskt ogenerade syn på saken: ”Om man gillar mig blir man en av alla de som gillar mig. Det blir en del av ens konstsyn. Om man inte gillar mig så definieras man av detta ogillande. ’Han gillar inte Tarantino’ – det visar på varifrån man hämtar sin konstsyn. Man kan inte ignorera mig. Jag är här.” Zlatan kunde förmodligen inte ha formulerat det bättre.

Annons
Annons
Annons