X
Annons
X

Elin Wägner: Den odödlige författaren

Läs mer om Streckare från 100 år
Elin Wägner porträtterad av Isaac Grünewald.
Elin Wägner porträtterad av Isaac Grünewald.

Det är ju rimligt att den, som har till yrke att omsätta och avbilda verkligheten och framlägga den i novellistisk form för sina medvandrare i tiden, frågar sig själv någon gång i pauserna, vad detta yrke bland alla yrken är bra för, om det tjänar något ändamål, om det måste finnas såsom bagarens. En sådan fråga rör inte vid de större profeterna. Att mänskligheten behöver nya tankar och uppenbarelser, bister tuktan och himmelsk tröst, det förnekar ingen. Men det är däremot mycket vanligt, särskilt bland pennans män, att kasta föraktliga glosor åt de vanliga författarna såsom onödiga medlemmar av samfundet. Det profeteras också ibland att deras tid snart är ute. Strindberg trodde på 80-talet att romanens tid var ute, journalistiken skulle helt ersätta den.

Men Strindberg har i detta fall inte rätt. Den enskilde författaren och hans verk må vara hur dödliga som helst. Författaren som typ är odödlig. I varje fall måste han finnas så länge livet ännu är fläckat av synd och sorg. I det fullkomliga samhället däremot kommer icke att finnas författare lika litet som i paradiset.

Mänskligheten, annars så försigkommen, är sagohungrig nu som i sin barndom. Så länge hon är det, kommer det att finnas författare.

Under en diskussion på författarmötet i Köpenhamn upplystes, att det inte är ovanligt med bibliotekskunder, som låna upp till 8 böcker i veckan. Denna upplysning kastade för mig ett försonande skimmer över mängden av närvarande författare. Ty en sådan läslust kunde ju inte tillfredsställas av Pontoppidan, Hamsun och Selma Lagerlöf ensamma, inte ens klassikerna skulle räcka i längden. Där måste de djupa leden till.

Annons
X

En sådan aptit är naturligtvis sällsynt. Men säkert är, att nationens konto för nöjen och övriga utgifter bredvid posterna för sprit, tobak, fotboll och skön konst också upptar en inte så liten post för böcker och bio. Den svenska publiken har, för att nämna ett blygsamt exempel, varit nog vansinnig att lägga ner omkring 200 000 kronor bara på mina böcker. Biografmanien, som bara är en modern variant av läslusten och tillfredsställer samma behov, slukar kolossala summor. Vilken roll spelar inte bion i folkets liv? Den är oerhörd. "Om det inte funnes bio, vore det inget roligt att leva", ett sådant yttrande av en ung fabriksarbeterska är typiskt. Det diktade livet var för henne intressantare än livet självt.

Men varför är det så? Varför läser folk böcker, går på teater och bio? Verkligheten är ju så mycket underbarare än dikten, det får författaren ofta höra, och ingenting är mera sant. Och verkligheten ha vi alla runt omkring oss att förströs av, le och gråta över utan penningar och för intet, eller för priset av ett lösnummer av en tidning. Vad ska vi så med litteraturen?

Jo. Människorna ha för litet fantasi i det stora hela för att ha roligt åt livets tragikomedi på egen hand. Livet omkring oss är fullt av lustspel, skådespel, spännande romaner i många delar. Men de flesta se inte, att de själva och deras omgivning äro mycket roligare än den tillgjorde Chaplin, se inte när tragedier utspelas hos deras granne, i deras hus, som i grymhet och storhet äro likvärdiga med de gamla tragödernas.

Den sömnlöse fördriver inte tiden med att dra sig till minnes de komiska situationer, han varit med om, eller att locka fram för sin inre syn de märkliga människor han mött. Han tar fram en bok och följer en författares syner och upplevelser. Tågresenären läser kanske hellre en bonderoman, än han betraktar landskapet, gårdarna och bondfolket vid stationerna.

Denna artikel var införd i SvD den 3 november 1919.

Detta om verkligheten. Men Strindberg sade att journalistiken skulle uttränga fiktionen. Jag ska med ett par exempel belysa min sats, att journalistiken i all sin makt och härlighet inte har den suggestiva kraft över känslolivet som skönlitteraturen. Vi erinra oss från förra vintern den sorg, som rådde afton efter afton på Svenska teatern, då "Rödakorssystern" gavs. Hur många av dessa gråterskor hade väl fällt en tår då de i tidningarna läste skildringen av Edith Cavells öde? Och samma personer, som på morgonen med en sval suck ögna genom en skildring av eländet i Österrike eller Ryssland, snyta sig och snyfta förskräckligt på kvällen över Synnöve Solbacken, trots att det enda människohjärta, som klappar emot dem, är maskinistens, som kör filmen.

För svenska folket som främsta åskådare har utspelats det verkligt spännande dramat om Åland, fullt av rörande, upprörande, tragiska och idylliska moment. Ännu är inte den stora slutscenen spelad. Det förstås, att nog är folk intresserat av utgången. Men först om Selma Lagerlöf skriver en roman eller en filmregissör gör ett biodrama på grund av denna verklighet kommer den att kunna sätta den breda publikens fantasi i rörelse. Då först får den ögonen öppna för att den varit åskådare av ett drama.

Är det ovanstående så riktigt, som min erfarenhet säger mig att det är, då är heller inte den författare överflödig, vars förmåga egentligen består i att ta ut en del av verkligheten, plocka bort virrvarret av oväsentligheter och plastiskt forma sitt motiv till en bild med klara linjer och färger. Kan han inte annat, så kan han öppna ögonen för sin läsare för vad livet är, som leves omkring honom, och lära honom att se bättre upp själv.

En förtjänst har det diktade livet framför det verkliga däri, att det fordrar inte något direkt ingripande av oss. En läkare, på vilken vilade omsorgen om ett stort sjukhus, formulerade den tillfredsställelse han erfarit vid läsningen av en roman på följande sätt: Det var så skönt att umgås med folk, som jag inte behövde ordinera för. Men samma bok, som ingav denne professor den behagliga, känslan av ansvarsfrihet, har å andra sidan hos andra läsare väckt ansvarskänsla och eftertanke på ett sätt, som inte den verklighet, de hade alldeles inpå livet, kunde göra.

Det resonemang, som lett till konklusionen, att författaren och hans böcker äro bra att ha, springer alls inte upp ur något övermod, snarare tvärtom. Vilken författare har inte, speciellt under dessa år, när han ryckts ur sin cirkel och sett på sitt arbete utifrån, känt ett stygn i sinnet vid tanken, att han lever sitt liv bland skuggor och inbillning. Han avundas dem, som frambringa konkreta värden för samhället. Andra göra för honom så mycket, som han inte kan själv. Så måste han försöka räkna ut, vad han gör för sin nästa, som nästan inte kan själv.

Annons
X
Annons
X

Elin Wägner porträtterad av Isaac Grünewald.

Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 3 november 1919.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X