Annons
X
Annons
X

Den motvillige fundamentalisten

Alla människor behöver ett fundament, men det kan se olika ut. SvD Kultur bad några författare att beskriva sin relation till det fundamentala i livet, det som man inte kan leva utan på gott och på ont. Först ut är Qaisar Mahmood, som berättar om sin tid som motvillig fundamentalist.

(uppdaterad)
Qaisar Mahmoud
Qaisar Mahmoud Foto: JANNE NÆSS / SVD

DET FUNDAMENTALA | EN SERIE OM DET FUNDAMENT MAN INTE KAN LEVA UTAN

De var två. 18 minuter mellan det första och det andra planet. Det sägs att en fjärils vingslag kan orsaka en tsunami på andra sidan jordklotet. Tänk då den reaktionskedja som smällen från dessa två passagerarplan föranledde. Det var inte bara byggnader som rasade.

När planen kraschade i World Trade Center jobbade jag på den finaste myndigheten av dem alla - Regeringskansliet. Dagen efter attackerna, 12 september 2001, skulle jag och en kollega åka till Bryssel för att medverka vid något EU-möte. Kollegan sjukanmälde sig. Kanske ansåg hon inte att det var säkert att åka med en kollega som kunde misstas för den tjugonde kaparen. Jag sade till en kollega att jag förstod hennes förmodade rädsla för att åka med mig. Men jag gjorde inte det, inte innerst inne. Där gjorde det ont.

Ni ska veta att jag såg mig själv som en av de andra gråa byråkraterna i Regeringskansliet. Att jag hette Mahmood och enligt vissa påminde utseendemässigt om de nitton flygkaparna trodde jag var obetydliga saker.

Annons
X

Naivt? Ja, kanske. Men vet ni, alla människor upplever sig som det mest normala även om de förstår att de inte är normen. Nyligen såg jag filmen ”Den ovillige fundamentalisten” som bygger på Mohsin Hamids bok med samma titel. Budskapet är lika enkelt som det är komplicerat - inom oss alla finns frön till fundamentalism. Alla tror vi på blint på något, även de som säger att de inte tror på något. Och om vi bevattnar fundamentalismens frön kan blomman inta olika skepnader. Fundamentalisten som litar blint på kärlekens språk, fundamentalisten som tror på de vetenskapliga lagarna eller fundamentalisten som hänger sig blint till att marknadens osynliga hand kommer att skapa ordning. Ni har säkert hört folk säga: ”I grund och botten är jag…”. Det är också ett uttryck för fundamentalism.

Ni är inte övertygade, eller hur? Ni kanske tänker: Men om grogrund till fundamentalisten finns inom oss alla, varför hamnar majoriteten inte i det extrema? Varför har ni eller jag inte valt att spränga oss själva på Drottninggatan eller attackerat harmlösa maratonlöpare?

Efter den 11 september 2001 utspelades samma scen med jämna mellanrum: När jag träffade på någon som inte såg ut som jag sa jag: ”Vilka galningar, det här har inget med islam att göra”. Jag kände ett behov av att tvätta av mig terroriststämpeln. Men när jag träffade på någon mörk, skäggig man som också riskerade att bli misstänkliggjord sade vi med låg röst till varandra efter att vi hade tittat över axeln: Visst var attentatet hemsk men jänkarna had it coming, liksom. Den lille mannen hade riktat en spark där det gjorde ondast, och lyckats. David vann även denna gång över Goliat. Allhamdulillah!

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Jag försökte förtränga den 11 september. Men händelsen ville inte förtränga mig. Några år senare blev jag stoppad på Heathrow. Jag fick hela behandlingen. Av med kläderna. Fingrar i kirurghandskar som undersökte hårbotten, min gom och in i armhålorna.

    Något måste du ha gjort för att väcka säkerhetspolisens misstankar, tänker ni?

    Jag var på väg hem från ett seminarium hos brittiska Jewish Policy Group för att diskutera strategier för att uppmuntra framväxten av en gemensam europeisk gemenskap. Väl på Heathrow följde jag med en av de andra seminariedeltagarna till incheckningsdisken hos El-Al. Vi skulle checka in vårt bagage och sedan skulle vi försöka få i oss en matbit. Det räckte för att det var jag som under några timmar förväntades bevisa att jag inte var något hot mot den nationella och europeiska säkerheten.

    Min kostym, mitt svenska pass eller min legitimation med tre kronor och Regeringskansliets emblem räddade mig inte. Ni vet väl att när en människa känner sig förnedrad för saker hen inte kan påverka väcks ett raseri? Ni vet väl också att när en människa känner sig maktlös vill hen göra sig maktfullkomlig? Man börjar med att skaffa sig en tjock hud, ett fundamentalistiskt skal. All fundamentalism är reducerande till sin karaktär och är därför ett väldigt enkelt och okomplicerat tillstånd. Vill de ha en muslim ska de få en äkta muslim, tänkte jag.

    Vad jag gjorde för att plocka fram muslimen inom mig? Jag sökte mig till fredagsbönen. Ställde mig på rad med andra män av olika storlek, färg och form. Vi utförde rörelserna som en synkroniserad kropp. Vi var ett och vi bekräftade vår enighet genom att kalla varandra för bröder. ”Allahu Akbar”, Gud är stor, sa jag, mina bröder och mina systrar (även om de befann sig i ett annat rum). Vi har bara Honom (vi tittade upp) och varandra när världen vill oss illa (vi omfamnade varandra).

    Ni vet väl att rörelsen mot fundamentalism alltid sker i växelverkan mellan två krafter – en kraft som knuffar bort, och en kraft som drar till sig? Det som knuffade bort mig var alla de som krävde avbön från mig, eftersom de antog att jag identifierade mig med ett annat ”vi” (som jag faktiskt kom att göra mer och mer). Det som drog i mig var alla de som hade accepterat att de utgjorde ett ”dom”, skiljt från samhällets ”vi”. ”Broder, dom vill oss illa. Broder, klart att dom vill slå ned oss för att vi är dom vi är. Vi har ett ansvar, du och jag”, sade några av dem jag delade bönemattan med. Jag hade tydligen en plikt gentemot dem jag ansågs dela fundamentet med.

    Ni ska veta att det finns en enorm kraft i känslan av att vara jagad, hotad och orättvist behandlad. När man känner sig nedtvingad på knän vill man inget annat än att stå upprätt. Jag tyckte mig se fler och fler tecken på att de som drog i mig hade rätt. Ju mer jag såg, desto klarare blev det. Samband började framträda där kanske tillfälligheten var större. Det var mitt ansvar att bejaka fundamentet som jag delade med dem som inte var lika privilegierade som jag. Jag skulle vara deras röst och deras knutna näve som höjdes i motstånd. Jag sprejade in Allah-u-Akbar (Gud är störst) och Laillaha-illalah-Muhammed-u-rasullah (Det finns bara en Gud och Muhammed är hans profet) på min motorcykelhjälm. Världen skulle se mitt fundament, min essens. I won't back down.

    Om jag hade känt mig som muslim innan den 11 september 2001?

    Nej, inte särskilt. Muslim var något jag var, inget som jag behövde dölja eller pynta med. Men något hände efter 11 september 2001. Mitt liv fick en riktning. Som uppvuxen i Sverige har jag alltid känt mig vilsen när det gällde det här med var jag hörde hemma. Man skulle kunna säga en identitetskris x-large. Plötsligt kände jag mig som en självklar del av en större helhet. Jag skrev även på internet att jag kände för att odla skägg och bli radikal. Någon tog en skärmdump av mitt inlägg och bäddade in det i ett eget inlägg som ett bevis på att muslimer verkligen utgjorde ett hot.

    Mitt sökande efter fundamentet var kort. En ledarskribent skrev för några månader sedan att de som väljer att förverkliga fundamentalismen har en otrygg barndom som har övergått i en stökig ungdom med tidig kriminell debut.

    Ni verkar hålla med? Ok, jag tror också att vem som helst inte gör allvar av sin fundamentalism. Det är avsaknaden av något som gör att vissa tar klivet över stupet. Men jag tror inte att det är den otrygga barndomen och stökiga ungdomen som får bägaren att rinna över. I sådant fall skulle många framgångsrika företagsledare vara fundamentalister. Eller vänta, kanske är de just påbjudna fundamentalister som bejakar och stoltserar med ett fundament som är accepterad, kapitalismens fundamentala regler.

    Nej, jag tror att det är något annat än en trygg barndom som är förklaringen till att det inte var jag som sprängde mig på Drottninggatan eller i Stockholms tunnelbana. Någonstans visste jag att jag som bäst hade blivit en medioker fundamentalist. Mitt behov av att stå i rampljuset, högst upp på revanschpiedestalen, är starkare än mitt behov av att stå tätt med andra i en rad. Den andra förklaringen till att min radikalisering uteblev är att jag aldrig kunnat låta bli att ställa frågan ”varför”.

    I mitt mentala DNA finns tvånget att komplicera saker och ting. Och viktigast av allt, jag tror inte på fasta essenser, som är grunden för ”vi och dom”.

    Det är förvisso så att vi lever i en värld som uppmuntrar oss att söka upp och bejaka vår essens, vårt sanna jag. Skäms inte för den du är, var dig själv, säger vi till varandra. Det är också förvisso så att när det blir komplicerat ökar även behovet av att förenkla. Vi lever i global värld där allt mer är å ena sidan å andra sidan. Men saken är den att ni och jag har tyvärr inget annat val än att kämpa mot jakten på det autentiska, unika och det essentialistiska inom oss. Det är först när vi ser det allmängiltiga i oss som vi kan nå dialog. Det som är botten i er är botten också i mig. Idag är just det min fundamentalistiska övertygelse.

    Qaisar Mahmood är författare till boken ”Jakten på svenskheten”.

    Annons
    Annons
    X

    Qaisar Mahmoud

    Foto: JANNE NÆSS / SVD Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X