Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Tiggarflickan Den mänskliga själens kartograf

NOBELPRISET Den tidiga novellsamlingen ”Tiggarflickan” har allt vi har lärt oss att förknippa med Alice Munro: personporträtten, blicken för detaljer, den intelligenta berättarstrukturen. Hon spelar på hela sitt breda register, skriver Eva Johansson.

(uppdaterad)
Årets Nobelpristagare i litteratur, Alice Munro.
Årets Nobelpristagare i litteratur, Alice Munro. Foto: FOTO: AXEL ÖBERG/TT

Tiggarflickan

Författare
Genre
Prosa
Förlag
297 s. Atlas

(The beggar maid, 1978)
Övers: Karin Benecke

”Vem tror du att du är egentligen?” Frågan är inte bara titeln på en av novellerna i Alice Munros tredje novellsamling, ”Tiggarflickan”, som nu återutges på svenska. Den löper även som en beskt tillrättavisande underton genom hela samlingen, och den är riktad mot Rose, huvudperson i samtliga tio noveller. Då boken först kom ut i Kanada 1978 hette den faktiskt ”Who do you think you are”, men utgavs senare under titeln ”The beggar maid”. Den svenska nyutgåvan låg redan färdig för utgivning när Alice Munro glädjande nog tilldelades årets Nobelpris i litteratur, och utgör det senaste steget i förlaget Atlas välkomna återlansering av denna ”den samtida novellkonstens mästare”.

Rose växer upp under mycket enkla förhållanden i en liten kanadensisk avkrok, kämpar sig till en universitetsutbildning och gifter sig till välstånd med en man hon innerst inne inte vill ha. Hon gör kort sagt en klassresa, men känner sig egentligen aldrig hemma någonstans. Den skam över att vara fattig som nära nog är inbränd i kroppen vänds till hennes egen förtrytelse i skuld över motsatsen, och erfarenheterna från den fattiga uppväxten förvandlas till något att roa och chockera medelklassvännerna med.

Alice Munro är lysande när det gäller att skildra hur klass och sociala skillnader formar oss som människor, hur det styr vårt tänkande och handlande. Aldrig didaktiskt, aldrig med en tillstymmelsen till pekpinne. Hennes metod är mycket mer indirekt – och mycket mer effektiv. Med sin genomskådande, ömsinta och skoningslösa blick fångar hon det inre hos människan: det ljusa och det mörka, det storartade och det förkastliga, det förunderliga och det löjliga. Och från det inre till det yttre är steget sällan långt hos Munro, som skickligt låter det psykologiska bli den spegel i vilken det samhälleliga och politiska reflekteras.

Annons
X

”Tiggarflickan” går alltså under beteckningen novellsamling, men kunde lika gärna klassificeras som en roman. Faktum är att flera av berättelserna behöver den klangbotten som helheten ger. Jag tror inte att de skulle stå sig lika bra lösryckta ur sitt sammanhang. De skilda novellerna samspelar, ger varandra näring och styrka.

Den sista
novellen
, ”Vem tror du att du är egentligen”, avslutas med en rad som vibrerar på ett alldeles särskilt sätt. Men bara om man först har läst alla de andra novellerna och följt Rose genom hennes skiftande erfarenheter och ständiga sökande efter kärleken – som är ett annat av samlingens genomgående teman. Utan detta förlorar slutorden något av den omvälvande kraft de faktiskt besitter.

Några av novellerna – eller kapitlen om man så vill – fungerar dock alldeles utmärkt även på egen hand. Särskilt vill jag lyfta fram titelnovellen. Alice Munro skulle kunna beskrivas som den mänskliga själens kartograf, och här spelar hon på hela sitt breda register. Den berättar om Rose och Patrick, från det att de träffas på college till sista gången de ser varandra, på en flygplats många år efter skilsmässan. ”Vi kommer från två skilda världar”, varnar hon honom på ett tidigt stadium, och han svarar, med en anspelning på en målning av Edward Burn-Jones: ”Jag är glad att du är fattig. Du är så ljuvlig. Du är som tiggarflickan.”

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Han älskar henne men vill också göra om henne, och hon gifter sig med honom utifrån en rörig blandning av habegär, medlidande, fåfänga och makt. Eller kanske en enkel dröm om lycka. Men allt som de har haft tillsammans slutar med en hätsk grimas på den där flygplatsen. Ett plötsligt blottande av något namnlöst och djuriskt under den civiliserade fasaden, ett ögonblick av naken förvirring och isande klarsyn.

    Jag kommer inte på någon annan som kan skriva en sådan scen med samma förrädiska lugn som Alice Munro. Att det här är en tidigare samling märks här och var på språket, som är aningen ostyrigare än i hennes senare verk, inte fullt lika finslipat och avklarnat. Men ”Tiggarflickan” har allt vi har lärt oss att förknippa med Munro: de psykologiskt djuplodande personporträtten, den osvikliga blicken för detaljer, den intelligenta berättarstrukturen. Och, inte minst, förmågan att gång på gång ge det alldeles vardagliga en knuff ut i det oerhörda.

    Annons
    Annons
    X

    Årets Nobelpristagare i litteratur, Alice Munro.

    Foto: FOTO: AXEL ÖBERG/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X