Annons

Jean-Paul Sartre:Den levande Gide

”Den artikel av Jean Paul Sartre, som publiceras här, kan kallas ett genmäle med anledning av de nekrologer, som efter Gides död stått att läsa i fransk press. I själva verket har dess författare aldrig tidigare framträtt som någon Gide-beundrare. Av ett och annat uttalande i förbigående har man tyckt sig förstå att Sartre, liksom hela den generation för vilken han känner sig som talesman, betraktat Gide som en förlegad uppenbarelse och i den gamle författarens samvetsdialektik sett ett moraliskt rävspel i syfte att undandra sig förpliktelserna och ansvaret. Å andra sidan har en uppmärksam läsare av Sartres och Gides verk inte kunnat förbise vissa gemensamma drag hos dem bägge: benägenheten att tolka skeendet, även det politiska och sociala, ur synpunkter som i grunden är moraliska och religiösa, strävan efter ideologisk obundenhet och kravet på en ’engagerad litteratur’.

När nu André Gide gick bort, visade det sig i den franska pressen att hans gestalt ännu på många håll, trots Nobelpris och internationell ryktbarhet, ingav starka betänkligheter. Katolikerna kan inte förlåta honom hans drag av hugenott och fritänkare, de borgerliga inte hans moraliska extraturer, kommunisterna inte hans avfall från Sovjet. Inför denna störtflod av mer eller mindre väl maskerade förebråelser blev Sartre medveten om allt det som förenade honom med den nästan dubbelt så gamle föregångaren. Hans artikel är ett vittnesbörd om hur det andra världskrigets generation tar ställning till André Gide, vilken som tänkare och skriftställare fått sin prägel i sekelskiftets borgerliga republik, och därigenom också ett tecken på samhörigheten och kontinuiteten trots allt i franskt andligt liv.”

Publicerad
André Gide och Jean-Paul Sartre.
André Gide och Jean-Paul Sartre.

Man trodde att Gide var kanoniserad och balsamerad, men nu när han dör upptäcker man i hur hög grad han alltjämt var levande; bakom blomsterhyllningarna vid hans bår skymtar en känsla av obehag och en dold motvilja, som visar att han var illa omtyckt och ännu länge kommer att vara det. Mot honom förenade sig de rättänkande både från höger och vänster. Man kan gott tänka sig en eller annan högtidlig mumie som nu utropar: ”Tack Herre, han hade alltså fel ändå eftersom jag överlever honom”. Man kan också läsa i kommunisternas Humanité: ”Det var ett levande lik som dog”, och man förstår med vilken kraft den 80-årige Gide ännu tyngde vårt litterära liv, trots att han inte längre skrev just någonting.

Det finns en tankens geografi. En fransman kan inte ta ett steg utomlands utan att antingen avlägsna sig från eller också närma sig Frankrike. På samma sätt medförde varje tankeoperation för oss, att vi kom närmare Gide eller längre bort från honom. I all sin klarhet, sin rationalism och sin motvilja mot det patetiska gav han andra tillstånd att våga sig ut på mera osäkra, mera tvetydiga tankeäventyr. Men ändå visste man att han med sin lysande intelligens höll på rätten till analys, till renhet, till ett mått av tradition. Även den som gick i kvav på sin upptäcktsresa kunde rädda sin tankes klarhet ur skeppsbrottet. I vilket koordinatsystem man än för övrigt bör sätta in de senaste trettio årens franska tänkande, Marx', Hegels, Kierkegaards, så måste det dessutom definieras i förhållande till Gide.

För min del har jag fått ett alltför ogynnsamt intryck av de hemliga reservationerna, hyckleriet, över huvud av hela den avskyvärda stämningen i de franska nekrologerna över Gide. Jag skall inte här försöka ge uttryck åt det som skiljer mig från honom. Det är mera skäl i att dra sig till minnes de ovärderliga gåvor som han givit oss.

Annons

Vissa författarkolleger som aldrig förvånat världen genom sin oförvägenhet har skrivit om Gide, att han ”levde farligt i tre lager flanelltröjor”. Vilket enfaldigt skämt! De räddhågade har upptäckt ett egendomligt försvar mot andras mod: de låtsas inte erkänna det om det inte samtidigt tar sig uttryck på alla områden. Man skulle ha förlåtit Gide att han satte sin tanke och sin berömmelse på spel, om han dessutom hade vågat sitt liv och – egendomliga tanke – trotsat sin lungsjukdom. Den som resonerar så låtsas vara okunnig om att det finns olika slag av mod hos olika människor. Det är riktigt att Gide var förtänksam, att han vägde sina ord och tvekade att skriva sin namnteckning. Om han intresserade sig för en idé eller en åsiktsriktning ordnade han alltid så att han kom att ansluta sig till den villkorligt, i utkanten och färdig att slå till reträtt. Men samme man vågade publicera trosbekännelsen i ”Corydon” och anklagelserna i ”Voyage au Congo”, han hade mod att ställa sig på Sovjets sida då det var farligt att göra det, och han hade det ändå större modet att offentligen ta tillbaka sin anslutning, då han med rätt eller orätt trodde sig ha tagit fel. Det är kanske genom denna blandning av försiktighet och djärvhet som han framstår som föredömlig: frikostigheten har värde bara hos dem som känner priset på saker och ting, och ingenting är mera gripande än Gides betänksamma våghalsighet. Om ”Corydon” hade skrivits av en tanklös människa skulle den bara ha varit ett problem för sedlighetspolisen, men skriven av den kinesiskt sluge Gide, som vägde varje ord, blev den ett manifest, ett vittnesbörd med betydelse långt utöver skandalen. Av denna Gides förtänksamma djärvhet skulle man kunna göra en ”regel för andens rätta ledning”: att avstå från omdömen ända tills man är alldeles säker och sedan, då man nått fram till visshet, stå obönhörligt fast vid den.

Mod och försiktighet! Denna väldoserade blandning förklarar den inre spänningen i Gides verk. I sin konst strävar Gide efter en kompromiss mellan undantaget och regeln, hos honom balanseras den protestantiska lagen och den homosexuelles fribyteri, bögborgerlighetens styvsinta individualism och den puritanska smaken för socialt tvång. Där finns på en gång en viss torrhet, en svårighet i umgänget, en humanism av kristet ursprung och en livlig sensualitet som föreger sig oskuldsfull; iakttagandet av lagbuden förmäler sig med strävan efter spontaneitet.

Denna artikel publicerades i SvD den 15 mars 1951.
Denna artikel publicerades i SvD den 15 mars 1951.

Detta invecklade spel av motsatser hör samman med den ovärderliga tjänst som Gide gjort den moderna franska litteraturen, då han lyfte den ut ur symbolismens vanesystem. Den andra symbolistgenerationens män hade fått för sig att en författare för att vara sitt kall trogen bara kunde behandla ett litet antal ämnen, samtliga mycket upphöjda, men om dessa ämnen kunde man enligt deras uppfattning uttrycka sig hur som helst. Gide befriade oss från denna naiva tro på objektets betydelse: han lärde oss, kanske på nytt, att man kan säga allt – där ligger hans djärvhet – men bara enligt vissa regler för god stil – där möter man hans försiktighet.

Ur denna försiktiga djärvhet härflyter Gides ständiga omsvängningar, hans omslag från den ena ytterligheten till den andra, hans lidelse för objektiviteten, för att inte säga hans ”objektivism”, en utan tvivel högst borgerlig egenskap, som gör att han söker Förnuftet till och med hos sina fiender och låter sig fängslas av motståndarens meningar. Jag hävdar inte att dessa för Gide typiska attityder kan gagna oss i våra dagar, men genom dem kunde han göra sitt liv till ett strängt och stilrent experiment, som vi kan tillgodogöra oss utan någon som helst förberedelse; kort sagt, han levde sina ideer och framförallt en av dem: att Gud är död. Jag tror inte att någon kristen i våra dagar har förts till sin tro genom den helige Bonaventuras eller den helige Anselms argument; men jag tror å andra sidan inte heller att någon tvivlare förts bort från tron genom argument av motsatt slag. Problemet om Gud är ett mänskligt problem som berör människornas förhållande inbördes; det är ett alltomfattande problem som varje människa löser genom själva sitt sätt att leva, och den lösning hon väljer återspeglar den hållning hon har valt i förhållande till medmänniskorna och till sig själv. Det värdefullaste Gide har att ge oss är hans beslut att leva ut konsekvenserna av Guds dödskamp och död. I likhet med många andra hade han kunnat hålla sig till ”åsikterna”, d. v. s. vid tjugo år bestämma sig för ateismen eller för tron och sedan stanna där hela sitt liv. I stället ville han pröva sitt förhållande till religionen, och den levande dialektik som slutligen förde honom till ateismen är en utvecklingsväg, som kan vandras av någon annan efter honom men inte stängas inne i åsikter och formler. Mer än hundra bevisföringar har Gides strikta experiment lärt oss om religionen, genom hans outsinliga meningsbyten med katolikerna, hans utbrott, hans ironiska återfall, hans koketteri, hans plötsliga brytningar, hans framsteg, hans stapplande, hans helomvändningar genom själva dubbeltydigheten i ordet Gud i hans verk och hans vägran att släppa det ens då han inte längre trodde på något annat än människan.

Han levde ett liv för vår räkning och vi kan leva om det igen då vi läser honom. Han gör det möjligt för oss att undvika de fällor som han själv fallit i eller dra oss ur dem på samma sätt som han själv gjort. De motståndare som han fått att sjunka i vår aktning – om så bara genom att trycka deras korrespondens – kan inte längre förleda oss. All sanning, säger Hegel, är något som blivit till. Detta glömmer man alltför ofta, man ser slutresultatet men inte den tillryggalagda vägen, man tar tanken som ett färdigt helt utan att skönja att den är en långsam mognad, en följd av nödvändiga misstag som upphäver varandra, snäva perspektiv som fullständigar och vidgar varandra. Gide är ett ovärderligt föredöme därför att han tvärtom bestämt sig för att bli sin sanning. Om han vid tjugo års ålder bestämt sig för att vara ateist på ett abstrakt sätt, så skulle hans ateism ha varit falsk; men nu, när den långsamt erövrades och krönte ett halvsekels sökande, så blev den hans och vår konkreta sanning. Med utgångspunkt där han slutade kan vår tids människor bringa nya sanningar till förverkligande.

Jean Paul Sartre
Jean-Paul Sartre (1905–1980) var författare och filosof. Han tilldelades men avböjde Nobelpriset i litteratur 1964.

Laddar…
Annons
Annons

André Gide och Jean-Paul Sartre.

Bild 1 av 2

Denna artikel publicerades i SvD den 15 mars 1951.

Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons
Annons