Annons

Stig Strömholm:Den kyrkliga munterhetens gränser

Skrattade någonsin Jesus? Bibeln säger inte uttryckligen att han inte gjorde det, men föreställningen om frälsarens allvar kom att prägla kyrkan och klosterlivet. Om den medeltida kyrkan och dess inställning till skratt handlar en läsvärd bok av Olle Ferm.

Publicerad

Det är med skrattet som med tiden och vattnet: alla vet vad det är, men det är få förunnat att ge en godtagbar beskrivning. Så har också skrattet – detta komplex av oftast begränsad och ganska trivial fysisk aktivitet, verklig eller förmodad underliggande själslig verksamhet och av dessa förehavanden frambragta särpräglade läten – sedan mycket länge varit föremål för vidlyftiga utredningar utan att allmänt accepterad kunskap uppnåtts om fenomenets sanna natur.

Om uppfattningen att skrattet är människan förbehållet har länge rått omfattande enighet. Förmågan att skratta förklarades av medeltida filosofer och teologer vara just ett mänskligt
proprium , en för människosläktet konstitutiv egenskap. ”Ty det som kan skratta är en människa. Och det som är en människa kan skratta”, heter det redan omkring år 1000 e Kr i en lärobok i logik från klostret Sankt Gallen. Total är emellertid inte ens denna enighet: en falang mycket hängivna djurvänner tvekar inte att tillskriva hunden ett skratt, som enligt dem skulle komma till uttryck genom svansviftningar. I fråga om apornas ansiktsrörelser har liknande påståenden framförts av ingen mindre än Charles Darwin. De som alltjämt anser att djuren kan skratta kan inte gärna ha läst filosofen och Nobelpristagaren Henri Bergsons ”Le rire” från 1900 (”Skrattet”, svensk översättning av Margareta Marin, 1987), som emellertid egentligen mindre handlar om skrattet än om det komiska som samhälleligt fenomen och därmed obarmhärtigt utestänger våra fyrbenta grannar.

Annons
Annons
Annons