X
Annons
X

Frida Stéenhoff: Under strecket 1919: ”Den kvinnliga erotikens väg”

Läs mer om Streckare från 100 år
Frida Stéenhoff (1865–1945).
Frida Stéenhoff (1865–1945). Foto: TT

Den österrikiska författarinnan Rosa Mayreder är kanske mest känd i Sverige genom sin bok "Zur Kritik der Weiblichkeit" (på svenska "Kvinnlighet, manlighet och mänsklighet"}, vilken fått så många intresserade läsare, att en redogörelse för hennes i "Die neue Generation" under maj–augusti 1919 publicerade artikelserie "Der Weg der weiblichen Erotik" ej kan anses opåkalad.

Hon börjar med att framhålla hur genom kriget den mänskliga kulturens gåta blivit ännu dunklare. Är månne kulturen i mänsklighetens historia blott en episod, som evigt skall avbrytas av barbariets återvändande välde? Skall människan alltid återbörda till det elementära, vad hon trott sig ha förvärvat, så snart en epok lupit till ända?

Så frågar författarinnan, och för att rädda sig från det förintande i denna åskådning söker hon sig tillbaka längs historiens utvecklingsbana. Endast så kan man få någon förståelse för kulturmänniskans problem, och kanske finna den lättast där, varest hon närmast är knuten till naturlivet – samtidigt som hon är mest avlägsen därifrån – nämligen i erotiken. Hur härjande kriget än här farit fram, de utvecklingsbefrämjande tendenser, som civilisationen trots alla svårigheter bringat till seger, har krigets våg icke kunnat bortskölja

Den äldsta tidens kulturmänniska levde, såsom vilden ännu gör, i en naiv tillvarobejakning, där anden och naturen voro en odelad enhet. På detta första stadium var sexualiteten ingen källa till inre konflikt, emedan livets förhållanden passade för nämnda enhet, liksom den sociala ordningen då icke vilade på ett förnekande av den sexuella driften. Själslivet var ännu obekant med andens fientliga reaktion mot sexualitetens välde, emedan personlighetsmedvetandet ännu icke var nog utvecklat för att göra könslivet till föremål för reflexion och bedömande.

Annons
X

Det andra stadiets människor blevo, genom de sexuella villkorens förhållande till det personliga, drivna in i en period av tudelning. Deras konstitution präglades därav, där blev ingen möjlighet över att försona kön och ande. De skaffade sig en fiktiv värld av idel andlighet, i vilken de sökte rädda sina själar från sinnlighetens anspråk. För att undkomma varje konflikt valde de den fullständiga avhållsamheten, eller råkade de, när viljekraften icke kunde spännas därhän, i ett oavbrutet dilemma, vilket till tudelningen mellan ande och kön även förde den mellan tanken och varandet, emedan de icke voro i stånd, trots sitt teoretiska avståndstagande, att konsekvent hålla sig fjärran från sexuella handlingar.

I erotiskt avseende har kulturmänskligheten passerat två stadier och nått ett tredje, varest i ny gestalt enheten mellan ande och kön åter synes framträda. Den är kännetecknet på en konstitution, i vilken könsligheten på det oskiljaktigaste är sammanvuxen med andligheten och personligheten sålunda försonad med naturlivets anspråk. Sexualiteten tar här form av kärlek, emedan antingen redan uppträdandet av sinnlig längtan eller åtminstone viljans benägenhet för dess tillfredsställande är beroende av psykiska betingelser.

Denna artikel var införd i SvD den 26 november 1919. Foto: SvD:s arkiv

Fysiologiskt kan denna utvecklingsgång förklaras ur ett allmänt fullkomnande av människans cerebrala apparat. Nervbanorna, som förmedla till medvetandet det somatiska skeendet, äro hos det tredje stadiets människor i organisk förbindelse med den ledning, som levererar de högre, psykiska förnimmelserna, så att alla intryck utifrån även sätta dessa i verksamhet. Denna organiska sammankoppling mellan nervcentra förnimmes i medvetandet såsom "enhet mellan själ och sinnen", såsom sinnlighetens besjälande. I primitiva människors hjärnor felas icke blott sammankopplingen mellan nervcentra utan även den verksamhet hos dessa, som vi kalla personlighetsmedvetande. Den primitives psyke står i detta avseende de i hjordar levande djurens alltjämt ganska nära. Könsliga handlingar såsom blott och bart tillfredsställelse av behov äro honom naturliga och intet i hans konstitution kritiserar dem inom honom. Den tudelade människan äger däremot redan den funktion, ur vilket personlighetsmedvetandet framträder, men då de organiska trådarna ännu fattas, som sätta den elementära driften i förbindelse med själens högre och senare förvärv, förmår hon ej uppfatta dessa områden annat än såsom skilda och mot varandra fientliga världar. Först hos det tredje stadiets människor är den organiska sammanbindningen så pass fulländad, att dessa mer eller mindre kunna övervinna förnimmelsen av motsättning, om också kanske bilden av en naturens fulla enhetlighet ännu sällan blir nådd. Detta stadiums människa kan icke avkoppla sin sexuella erfarenhet från personlighetsmedvetandet. Hon blir därför skapare av en sexuell kultur vars innehåll i sin högsta tendens pekar därhän att göra sexualiteten till ett instrument för kärleken samt genom kärleken giva sexualiteten personlighetsvärde.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Till tidsbestämningen sammanfalla dessa tre stadier ungefär med kulturens tre världsåldrar. Den primitiva enheten under mänsklighetens äldsta epok efterträddes av en högre andlighets tudelade människotyp, vilken likt Plato, Paulus eller Plotinus tog avstånd från den hinderliga och förnedrande materien. Sedan kom medeltiden med sitt klosterliga och asketiska ideal, då den tudelade typen triumferade. I och med riddartidens kärlekssvärmeri framträdde det första försöket att försona det översinnliga med det sinnliga. Så började en övergångsperiod med sjutton- och adertonhundratalens klassiska och romantiska konst, vars människoideal har den psykofysiska beskaffenhet, som en syntetisk enhet besitter.

Men denna inre utveckling är ingalunda allas lott. I nutidens motsättningsrika miljö kan man tydligt om varandra urskilja de tre typerna.

Den primitiva konstitutionens människa, som sannolikt alltjämt är i flertal, finner utan inre konflikt eller självkritik sina drifters tillfredsställelse, närhelst tillfälle erbjuder sig. Den till konstitutionen tudelade människotypen – en misslyckad asket, om tron, som förlänar seger, ej längre finns – kan icke ordna sitt förhållande till sexualiteten på annat sätt än att tidtals ge "djuret" rum, under förakt och kritik från sitt personlighetsmedvetande. Den syntetiska enhetsmänniskan till slut förmår ofta icke bevara och bringa till heders de högre tendenserna i sin natur därför att omgivande förhållanden vanligen utöva ett allt för stort tryck, vilket stöter ut henne i ett ödelagt och ökenartat känsloliv.

Kvinnokönets sociala och personliga ställning till erotiken är icke identisk med mannens. Men vi måste förstå denna hans väg, vilken varit den normgivande, för att kunna uppfatta hennes.

Det kvinnliga idealet är en manlig idolbildning, skapad av den manliga erotiken. En dominerande egenskap hos detta kvinnoideal har varit tystnad om egna förnimmelser, främst de med sexualiteten förbundna – under det männen i alla tider på detta område givit rikliga meddelanden om sig själva. Denna tystnad försvårar forskningen. Man måste dock antaga, att under tidevarv, då en hustru förvärvades genom rov eller köp, eller då föräldrarnas val var allenabestämmande för dottern vid giftermål, personlighetsmedvetandet hos kvinnan som regel måste varit så outvecklat, att hon icke över hövan led av att behandlas såsom ett föremål utan själv betraktade sig som ett mannens objekt.

Vi minnas till exempel Briseïs i Iliaden, när hon gick ur hand i hand likt ett själlöst väsen. Vad hon kände frågade ingen efter, och vi veta intet därom. Dock ligger det nära till hands att förmoda, det slavinnans öde på den tiden hade till förutsättning ett sinnestillstånd, som på det närmaste förband sexualiteten med egendomsidén.

Kvinnans utveckling från hjordväsen till differentierad individ har i huvuddrag varit densamma som mannens, men från och med andra stadiet – då sexualiteten blir en källa till konflikter – tillkomma säregenheter för kvinnan.

För att böja sig från sin roll av föremål till den av personlighet måste kvinnan bli utsatt för inflytanden, som suveränt och oemotsägbart förflyttade henne över egendomsbegreppet. Det var kristendomen, som kom och upphävde skillnaden i personlighetsvärde mellan man och kvinna. Samtidigt skapade den kristna religionen lika absoluta renhetskrav för båda parterna. Den asketiska sexualuppfattningen inrymde ingen undantagsställning för mannen, Den kristliga askesen blev en sorts emancipation för kvinnan. Hon var icke längre ett mannens egendomsföremål, ett blott ock bart objekt, hon var en odödlig själ, som under jordelivet skulle förbereda sig för en könsfri evighet hos Gud.

Det kristna äktenskapet präglades av denna kvinnans själiska emancipation. Men det var icke den andliga gemenskapen mellan makarna, lika litet som den individuella kärleken, varpå äktenskapet vilade, det var på verkan av sakramentet, på den gudomliga nåden, som könslivets rättfärdiggörelse byggdes. Det sexuellas sakramentala karaktär av äktenskaplig pliktuppfyllelse fick en ofantligt stor betydelse i kvinnlighetens psykiska formning. Därigenom utplånades rollen av objekt. Kvinnan var visserligen lika litet som förut den fria härskarinnan över sin person – men mannen förlorade genom det sakramentala äktenskapet sin härskarställning; icke heller han var den frie ägaren av sig själv. Båda makarna blevo den gudomliga viljans tjänare och verktyg för ett högre mål. Ännu fanns ingen plats för den individualiserade personlighetens krav, men ett trappsteg var lagt för kvinnan på den uppstigande vägen mot eget kärleksval.

Ett andra inflytande ur den kristliga föreställningsvärlden var lika ingripande. Trots det apostoliska löftet, att kvinnan skulle bliva salig genom barnsbörd, gällde den asketiska avhållsamheten även för kvinnan såsom medel till högre andlighet och helighet. De kristnas himmel var befolkad med underbara själar, kvinnors såväl som mäns, vilka fullkomnat sitt salighetsverk i hjältemodig kamp och seger över köttets frestelser. Tron och askesen hade under jordelivet varit dessa helgons högsta värden och bildat kärnan i deras religiösa personlighet. Därigenom blev grunden lagd för en senare tillväxt av personlighetsmedvetandet. Moderskapet, som under tidigare skeden begränsat och rättfärdigat kvinnans existens, förlorade i värdesättning samtidigt som det andliga livet förhärligades. Helt oavsiktligt och omedvetet stegrades även härigenom kvinnans individuella betydelse. Kvinnan hade förut varit ett medel för man och barn. Redan under den tidigare kristna epoken förvandlades hon till självändamål, hennes jordiska tillvaro blev medlet för hennes själ att nå Gud. Genom religionen blev hon en personlighet. Personlighetsmedvetandet är villkoret för kärlek. Ett väsen utan personlighet kan vara kärlekens objekt men icke dess subjekt.

Den egendomlighet som sedan präglar kvinnoerotikens utvecklingsbana är legitimiteten. I förening med den gudomliga sanktionen skapade denna i kvinnans medvetande en känsla av rättmätighet och samvetsro, som haft oöverskådlig betydelse. Den respekt äktenskapet inger kvinnornas flertal vilar på sammanväxandet i deras själ av sexualitet, religion och legitimitet. Deras fientlighet mot den fria kärleken som levnadsform kan även härur förklaras.

För det andra stadiets kvinnor var det i allmänhet mindre mannens personlighet än mannen såsom representant för deras äktenskap som blev det bärande för deras erotiska känsla. Att denna därför på detta stadium ej kunde nå fulländning var ganska förklarligt.

Det i litteraturen ofta behandlade "pliktäktenskapet" har stundom beskyllts för likhet med prostitution, emedan ingen kärlek finns mellan kontrahentema. Rosa Mayreder framhåller det orätta i en sådan jämställning och betonar idealiteten, som är tillfinnandes i varje känsla av pliktuppfyllelse. För kvinnan har pliktäktenskapet varit förbundet med hennes ära. Det andra stadiets kvinnor ha utan förringad självkänsla och värdighet levat sitt äktenskapliga liv – även utan kärlek – under det många av dem skulle känt sig förnedrade för alltid av en enda fri hängivelse, hade den så skett i den mest fullkomliga kärlekslycka.

Denna syn på könsförhållandet bestämmer kvinnans erotik under hela medeltiden och långt in i nyare tid.

För mannen var hon alltjämt uteslutande objektet, men hon förflyttades så småningom från att ha varit ett objekt under honom till att bliva ett objekt över honom.

Det faller av sig självt att en indelning och begränsning i själiska utvecklingsstadier icke kan strängt genomföras. Säkerligen räcka som undantag den personliga kärleken och differentieringen långt tillbaka i mänsklighetens historia. Lika visst är det att den erotiska utvecklingen växer fram ur ursprungliga, mänskliga anlag, vilka icke samtidigt komma till fulländning hos individerna. Den förändring, som visar sig i olika värdesättning under olika tider, beledsagar utvecklingsprocessen och åstadkommer en växelverkan, i det att den uppträder som dennas produkt men samtidigt anvisar den enskilde riktningen för hans uppfattning.

Det är noga bekant hur starkt alla förändringar i värdesättningen av det erotiska verka på kvinnor. Striden mot den gammaldags kvinnoerotiken, vilken ännu står helt på rättfärdiggörelse genom sanktion och legitimitet, föres av de kvinnor, som i kärleken se sexualitetens rättfärdiggörare, alltså av kvinnorna från det tredje stadiet. Deras värdesättning av kärleken och ännu mer dess höjande till en social riktlinje tillhör den senaste tidens företeelser. Men som själiskt fenomen framträdde samma kulturresultat redan tidigt hos enstaka individer. Heloïse kan kallas den första representanten för kvinnlighetens tredje stadium. Med fullt medvetande talade hon frihetens och kärlekens rätt gentemot sakramentets och legitimitetens. Hennes brev till Abelard "Ingenting har jag sökt hos dig annat än dig själv. Blott dig begär jag, icke det som är ditt. Intet äktenskap, ingen morgongåva har jag, väntat ... Må för dig namnet hustru synas heligare och ärbarare, för mig klingar det mera hänförande att heta din älskade ... Ville i dag kejsaren, världens herre, bjuda mig äran av sin äkta bädd och hedra mig över hela världen, för ljuvare och värdigare aktade jag att heta din sköka än hans kejsarinna." Heloïse, en filosofs lärjunge och älskade, ägde det tänkandets verktyg och den personliga kraft, som fordrades för att uppfatta sig själv och tolka uppfattningen i ord. Hon var så mycket mera förvånansvärd som hon levde i en tid, då det utomäktenskapliga umgänget gällde för en svår synd, vilket även Abelard i en utförlig straffpredikan framhöll för henne. Han var en man av tudelningstypen och man kan i brevväxlingen mellan dessa båda studera den manliga, splittrade själen och den kvinnliga enhetliga.

Född 1101 talade Heloïse i mörka medeltiden för första gången ut vad som århundraden senare skulle bli grundlaget för en högre kvinnlig sedlighet och en ny mänsklighetskultur. Genom sin överväldigande känsla bröt hon tystnaden och hävdade sin erotiska människorätt På hennes linje närmar sig sedan oavbrutet den kvinnliga erotiken enhetligheten, det tredje stadiet. Många former för kärleksförhållandet mellan man och kvinna sågo dagen under de långa övergångstiderna. I ordet "Cicisbeo" fick en hel period sitt uttryck, då kvinnan med oförminskad hederskänsla började kräva kärlekslycka. Sedan dess är det stora steget taget, som fört vår tids kvinnliga medvetande fram till en ny formel för könssedlighet: den ömsesidiga kärleken.

Till slut påvisar författarinnan hur i nutiden de största motsättningar råda inom kvinnovärlden, beroende på de olika grader av personlighetsmedvetande, kvinnorna äga. Den ena kvinnan finner sig tillfreds med vad den andra i förakt och avsky skulle visa bort. Ej sällsynt är ödet, att för det tredje stadiets kvinnor tudelningen i den manliga psyke blir den klippa, på vilken deras levnadslycka strandar. Hur högt kvinnan som objekt än blivit höjd i mannens ideala drömmar, än djupare blir hon nedstött, när genom tudelningen han icke förmår åt det sexuella ge själens aktning och sanktion.

Misstaget som begås, säger fru Mayreder, när man bedömer de tre stadiernas erotik från samma nivå, är oundvikligt. Man måste stiga ned för historiens trappsteg och uppfatta kärleken genetiskt. Annars kunna de mest orättvisa moraliska domar bli fällda såväl över den ansvarslöse primitivisten som över den dygdiga legitimitetsfrun och den ärlige asketen. Blott inför den domstol, som hans eget tids- och personlighetsmedvetanda skapar, kan individen förstås och värderas.

När man följer Rosa Mayreder längs den mänskliga erotikens väg, blir man hoppfull, om man skådar mot framtiden. Hannes tro på de kulturella tendensernas kraft har en förledande magi i all sin lugna vetenskaplighet. Men skådar man tillbaka, blir man hemsk till mods. Kärlekens väg har en gruvsam tradition och alltjämt myllrar den av vandrare, som bära föga lycka, men väl stora lidanden i sina hjärtan. Det heroiska gemytet är storartat, när det stolt och leende slår bort sin egen sorg, och kvinnlighetens tysta behärskning är som ett idrottsmärke av oskattbara diamanter. Men trots all denna härlighet är hoppet om tidens och utvecklingens vägröjningsarbete som den lysande fyrbåken i natten. Kärlekens väg har alltför mycket varit stenlagd med sargade själar. I mänsklighetens medvetande leva evigt de stora och olyckligt älskande, därför att de blivit språkrör för massornas smärta.

Hoppets fyrbåk strålar om ett löfte att en gång självkännedomens vishet och andens kraft skola göra vägen mindre grym.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Frida Stéenhoff (1865–1945).

Foto: TT Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 26 november 1919.

Foto: SvD:s arkiv Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X